Kapitel 3 - Välkommen hem
Av allt Melanie väntat sig var detta inget av det.
Han log. Melanie fick en minnesbild från sitt tredje år på Hogwarts; en yngre och piggare Remus Lupin som log på samma sätt, och sa att Melanie var mycket lik sin pappa.
”Men … professor Lupin …?”
”Remus. Jag är inte din lärare längre.” Hon var väldigt förvirrad och stirrade från Remus till Allison, som betraktade sitt te, och tillbaka igen.
”Sätt dig, för all del.” Han drog ut stolen bredvid sig. ”Te?” Melanie nickade stumt och en kopp te dök upp framför henne.
”Varför …?” Var allt hon fick ur sig.
”Varför jag är här?” Melanie nickade igen. Han hade den där ovanan att kunna läsa henne. Hon antog att hon verkligen måste vara väldigt lik sin pappa.
”Jag ska ta med dig till Sirius.” Melanie hade glömt bort att hon skickat en uggla till sin pappa innan hon åkte till Dave. Innan hon ens hann öppna munnen och fråga svarade han: ”Din pappa är den näst mest eftersökta trollkarlen i landet, vet du. Hur skulle det se ut om han kom och knackade på er dörr?”
”Som att han ville komma och hälsa på sin dotter”, flinade Melanie.
”Precis. Därför är ni säkert övervakade av ministeriet.”
”Men han är ju oskyldig!”
”Som vi sa för ett år sedan: vi har inga bevis. Peter kom undan.”
”Men vi såg ju – !”
”Hetsa inte upp dig, Melanie. Du vet att det var ord mot ord.” Jo, Melanie kom mycket väl ihåg hur Snape först hade ljugit för ministern om hur Sirius hade kastat en Confundus-besvärjelse över Melanie, Harry, Ron och Hermione, och sedan ”råkat” avslöja att Remus var en varulv, vilket kostat Remus jobbet.
”Tänk inte mer på det nu”, sade Remus avfärdande. ”Har du packat?” frågade han istället. Hon nickade – hon hade inte packat upp. Men hon var fortfarande förvirrad. Inte hade det blivit bättre av att gamla minnen hade kommit upp till ytan. Och det var minst sagt överväldigande att komma in i sitt kök och bli bjuden på te av Remus Lupin.
”Vi ska väl …”, började han, vänd mot Allison, och reste sig upp. Han tryckte hennes axel när han gick förbi henne. ”Sirius väntar. Jag antar att vi kommer berätta allt när vi är där”, fortsatte han, nu vänd åt Melanie. ”Kommer du?”
Hon hoppade upp och sprang efter sin koffert och Howies tomma bur. Hon hade varit orolig när han inte kommit tillbaka men nu visste hon att han var hos Sirius. Allison satt kvar i samma position, uppenbarligen inne i sina egna tankar. Melanie blev plötsligt medveten om Remus blick i hennes nacke och kände sig tvungen att säga något till sin mamma.
”Hej då, mamma. Jag åker nu.”
”Ha det så bra”, svarade Allison ganska tonlöst.
”Vi ska åka med Nattbussen”, förklarade Remus när de gick ut på den lilla gatan framför huset, Melanie konkandes på sin koffert och ugglebur. Remus sträckte ut sin trollstavsarm i vädret. Ett skarpt pang ljöd och den lila, trippeldäckade Nattbussen stod framför dem.
”Välkomna till Nattbussen”, sade den finnige konduktören Stan Shunpike och klev ut på gatan. Han hjälpte Melanie på med bagaget och Remus betalade.
”Vänta lite nu …”, sade Stan plötsligt och stirrade på Melanie. ”Du liknar ju …” Hans ansikte skrynklades ihop av koncentration, en min värdig Slytherinaren Gregory Goyle. ”Ernie, visst liknar hon den där galne mördaren Sirius Black! Jo, visst gör hon! Jag kommer ihåg han väl för, för två år sen åkte Harry Potter med oss och han visste inte vem Sirius Black va, så jag visade han bilden från The Prophet, visst gjorde jag Ern?” sa han och det verkade mer som att han pratade med sig själv än Ernie, som var chauffören.
Melanie, som blivit så glad och lättad över att äntligen få träffa Sirius, blev alldeles paff av att höra hur Stan pratade om hennes pappa och Harry, som om de vore utställningsobjekt. Ilskan bubblade upp inom henne.
En lugnande hand lades på hennes axel. Remus verkade veta att hon blev arg och som vanligt hade han en lugnande effekt på henne, så hon svalde sitt ilskna svar och lät sig styras bakåt i bussen. De klev upp för trappan till andra våningen. Det var inte mycket folk på bussen men alla som hört vad Stan sagt stirrade på Melanie som om hon bar på en farlig smitta. Melanie blev ytterst irriterad och glodde ilsket tillbaka. Hon hittade en någorlunda ensam plats längst fram i bussen (efter att en blek häxa lämnat platsen, medan hon stirrade så att Melanie trodde att ögonen skulle trilla ut). Melanie ställde ifrån sig sin koffert och sjönk ner på stolen närmast fönstret med Howies bur i knäet. Remus satte sig bredvid henne.
”Han –!” började hon, samtidigt som bussen förflyttade sig till landsbygden och stolarna de satt på gled bakåt.
”Jag vet …” avbröt Remus. ”Hur var det hos Dave?”
Lika taktfull som alltid bytte han samtalsämne. Melanie kände plötsligt att hon fylldes av en stark tillgivenhet för Remus. Hon hade alltid sett honom som något av en farbror – eftersom det kändes som att hon alltid känt Remus, som att han alltid funnits där för henne, även om de bara känt varandra i omkring två år. När hon sen fick reda på att Remus och Sirius varit nära vänner under deras tid på Hogwarts, passade han ännu bättre in under pappas-bror-kategorin.
”Vi hade jättekul …” Hon berättade mödosamt allt som hänt och vad de gjort hemma hos Dave – det var ganska svårt att ha ett normalt samtal när stolarna de satt på flög åt alla håll. När hon berättade om Allisons och mr och mrs Marcus samtal och Daves slutsatser ryckte det till i Remus mungipor och Melanie tyckte sig se ett roat leende.
”Vad! Du vet något!”
”Låt oss bara säga att Dave är en mycket skärpt kille.” Melanie lipade åt honom. ”Kom igen nu, fortsätt berätta”, sade han retsamt och lyckades inte dölja hur road han var. Melanie, som inte hade lust att sitta och vara låtsassur på Remus, lät sig övertalas och fortsatte berätta. Just då gjorde bussen ett häftigt hopp och stannade tvärt. Melanie och Remus stolar krockade med tomma stolar, andra resenärer och deras bagage för att bilda en stor hög i främre delen av bussen. Det tog åtskilliga minuter att lösgöra sig från röran och hitta Melanies bagage och sätta sig igen – innan Melanie kunde fortsätta berätta.
De fortsatte att småprata tills Stan ropade ”King’s Cross!” och bussen stannade så tvärt att de nästan flög ut genom rutan. Remus reste sig ur röran av stolar och väskor. Han drog upp Melanie på fötter.
”Men … varför?” Melanie tyckte att hon måste ha missat något viktigt för hon förstod inte varför de stannade på King’s Cross. De skulle väl inte åka tåg? Remus föste henne ner för trappan och mot utgången.
”Sen.” Bussens passagerare började stirra igen medan Stan hjälpte dem av med packningen.
”Du ska veta att du är väldigt lik –”
”Min pappa, ja”, svarade Melanie. Hon vinkade retsamt hejdå – sekunden senare försvann bussen med ett ljudligt pang.
”Kom.” Remus började gå. ”Vi ska gå en bit. Och jag vet inte om det var särskilt bra att du sa sådär till honom … men du är ju din pappas dotter …” Ett dumt grin spred sig över Melanies ansikte. Hon var verkligen sin pappas dotter.
”Tack”, flinade hon. ”Men varför stannade vi vid King’s Cross?” Ett flyktigt leende flög över Remus ansikte.
”Det är säkerhetsåtgärder”, svarade han mystiskt. Melanie blev med ens väldigt nyfiken på vart de skulle och försökte få Remus att berätta men han slöt sig som en mussla.
”Du kommer att få veta – snart.” Hon hade inte tänkt på det ur den vinkeln.
De fortsatte promenera under tystnad i, vad som i själva verket var ungefär tjugo minuter, men som kändes som en evighet för Melanie. De kom in på en öppen plats med en vildvuxen gräsplätt i mitten, som omringades av medfarna hus. Vissa var nästan fallfärdiga, noterade Melanie förundrad. Trots den ljusa sommarhimlen var det ändå skumt i vrårna; alla gatlyktor var släckta.
Var det här Sirius uppehöll sig? Bodde han här? Om Melanies liv hade varit annorlunda, hade hon bott här då? Hade hon trivts här? Frågorna virvlade i hennes huvud.
Ett glatt hundgläfs bröt tystnaden och väckte Melanie ur sina funderingar. En stor svart hund kom skuttande mot dem. Melanies hjärta hoppade över ett slag vid åsynen av hunden.
Hon var hemma.
”Skärp dig, Tramptass!” väste Remus när hunden skuttade omkring benen på dem så att de nästan snubblade över honom. Melanie hade lust att göra glädjeskutt tillsammans med Sirius, istället snubblade hon över honom och hade stått på näsan om inte Remus grabbat tag i armen på henne.
Framför dem stod plötsligt en lång och mager man, iförd en himmelsblå klädnad under en svart resmantel. Hans böljande, långa och silverfärgade hår och skägg gick inte att ta miste på.
”Godkväll, Remus”, hälsade Albus Dumbledore.
”Godkväll”, svarade Remus.
”Du har miss Black med dig, ser jag. Melanie”, fortsatte han och sträckte fram handen.
”Pro-professorn”, svarade hon och skakade hans hand. Hon tittade från Dumbledore, till Remus, till Sirius, som fortfarande skuttade omkring dem, och tillbaka igen. Var det här något bisarrt skämt? Dumbledore log.
”Allt är ordnat nu, Remus. Jag tror att Melanie här behöver en förklaring –” fortsatte han, vänd mot Remus. ”Vilket hon också ska få …”, tillade han när Melanie öppnade munnen. ”… inomhus!” avslutade han och fick ett förtjust uttryck. Vagt undrade Melanie om han tyckte att han var rolig, men kom på andra tankar när Dumbledore drog fram ett litet pergament som han räckte över till Melanie och Remus.
Dumbledore tittade på Melanie, som återigen undrade om det var något hon missat. Melanie knep ihop ögonen av koncentration.
“Fidelius-besvärjelse”, mumlade Remus innan Melanie ens hann fråga.
”Först vill jag bara prata lite med Melanie, innan jag försvinner härifrån, och innan ni går in, Remus”, sade Dumbledore och Melanie undrade vem som hade släppt in surrande smaskbin i hennes huvud. Det lät åtminstone som någon hade gjort det, för hennes hjärna verkade surra av överbelastning.
”Melanie, jag måste be dig att lova mig att inte berätta något om Fenixorden för Harry –” Melanie kände hur hon blev lång i ansiktet. Varför skulle inte Harry få veta? Han fick inte veta nånting där han satt ensam och avskild i sin moster och morbrors hus.
”Varför då?” Hon hörde hur trotsig rösten lät.
”Du måste lova mig det.” Hans röst var mild och vänlig, som vanligt; han verkade oberörd av hennes mothugg och det irriterade henne.
”Varför?”
”Harry får inte veta mer än vad han behöver, och du får aldrig, under några omständigheter skriva något viktigt i ett brev. Brev kan bli uppsnappade och lästa, och det sista vi vill är att våra hemligheter läcker ut till … låt oss säga … obehöriga.” Hans ton var fortfarande mild men när Melanie mötte hans ögon utstrålade de bestämdhet och de tycktes se igenom hela Melanie.
”Lova mig det, Melanie.” Hon nickade med en obehaglig känsla i mellangärdet, känslan av att bli läst som en bok av Dumbledore, blandad med den olustiga känslan av att Harry fortfarande hölls utanför.
Med ens blev Melanie omedveten om vad som hände omkring henne, för ovanlighetens skull var hon försjunken i tankar och märkte knappt att Dumbledore försvann från stället eller att Remus, med ett slag från sin trollstav följt av ett antal klickande ljud från olika lås, låste upp en dörr som inte funnits där när de kom, eller att hon gick in igenom den svartmålade och mycket slitna dörren till nummer tolv.
Väl inne i den mörka hallen återvände Melanie till verkligheten av en underlig och obehaglig lukt, som av något mycket gammalt, nästan … ruttet. Men hon hann inte reflektera särskilt mycket över lukten eller den kusliga känslan i rummet för hon föstes ner för en trappa och ner i källaren.
Dörren stängdes och Sirius, i mänsklig form, stegade fram mot henne och omfamnade henne i en björnkram. Melanie blev med ens lugn och allt obehag försvann. Inget annat spelade roll längre – hennes pappa var här.
”Allt bra?” undrade han. Melanie nickade. ”Välkommen förresten!” flinade Sirius och gjorde en ironisk gest mot rummet. Melanie tittade sig omkring, och insåg att det snarare var ett kök än en källare – det stod ett långbord i mitten, som Remus slagit sig ner vid och hängt sin lappade resmantel över stolsryggen, och i taket hängde grytor och stekpannor. Den enda ljuskällan var en brasa som sprakade i bortre änden av rummet.
”Bor du här?” Det lite stela leendet försvann från Sirius ansikte och ersattes med ett förbittrat uttryck.
”Jag trodde aldrig att jag behövde komma tillbaka hit. Det här var mina föräldrars hus …” Han verkade för ett ögonblick försjunken i det förgångna. ”Ett porträtt på min mor hänger i hallen, det var därför vi inte stannade där längre än nödvändigt.” Han insåg att Melanie inte förstod och fortsatte: ”Hon tycker nämligen inte om att ha mig tillbaka i huset.” Han skrattade bittert och stegade iväg mot spisen. Hon väntat sig … ja, en annorlunda plats än Sirius barndomshem.
”Är du hungrig?” frågade Sirius. Melanie nickade, fortfarande tyst. Han började koka pasta och värmde på några köttbullar. Remus plockade fram tre honungsöl och Melanie hittade färdig tomatsås. De slog sig ned vid bordet. Det var så mycket Melanie ville veta, men hon visste inte vad hon skulle fråga först. Sirius verkade lägga märke till hennes tystlåtenhet.
”Du ångrar att du kom hit?” frågade han. Hur skulle hon kunna ångra det? Hon mötte hans blick och insåg att han retades med henne.
”Aldrig”, svarade hon.
”Hur var det hos Dave?” Melanie fick på nytt återge Allisons och mr och mrs Marcus hemlighetsmakeri, Harrys brev och utflykten till sjön.
”Smarta ungar”, sade Sirius leende när hon var färdig.
Remus nickade. ”Jag sa samma sak.”
”Men ...” sade Melanie och lade ihop sina bestick på den tomma tallriken. ”Kan ni inte berätta, vad är det som pågår?”
”Tja”, sa Sirius och kliade sig i skäggstubben. ”De hade rätt helt enkelt. Voldemort har inte mycket för sig, inte utåt i alla fall.”
”Vad menar du med det?” frågade Melanie. ”‘Inte utåt’?”
”Ja, det är ju knappast så att han ligger hemma i soffan och suger på tummen, om vi säger så. Så vitt vi vet försöker han bygga upp sin armé igen, men i skymundan.”
”Trots att Dumbledore fick veta på direkten att han var tillbaka, så är situationen gynnsam för honom. Det är Fudge och Ministeriets inställning som får folk att tvivla, och det skapar rädsla.” Melanie förstod vad Remus menade, hon upprepade vad hon sagt till Dave och Oliver:
”Det är läskigt att inte veta.” Remus nickade allvarligt och Sirius klappade henne uppmuntrande på ryggen. ”Men jag undrar ... vad är Fenixorden?” Remus sänkte sin honungsöl. ”Som Dumbledore pratade om där ute ...” Sirius kastade en förvånad blick mot Remus.
”Vet hon inte?”
Han ställde ifrån sig sin bägare och skakade bistert på huvudet. ”Allison har inte berättat det.”
”Inte berättat –” upprepade Sirius hetsigt.
”Berättat vadå?” utropade Melanie, sprickfärdig av nyfikenhet.
”Nej, Sirius”, sa Remus, som om det inte varit något avbrott. Melanie kände sig som ett litet barn som förtvivlat försökte övertala sina föräldrar att köpa glass mitt i vintern.
”Vare sig du vill det eller inte så har Melanie faktiskt en mamma också.”
”Varför måste du alltid försvara henne?”
”Jag skulle inte behöva det om du slutade attackera henne ...” sa Remus behärskat.
”Äh, kom igen”, utbrast Sirius.
”Du vet att det inte är som förut – det har gått, vadå, tretton år –”
”Det är ju inte som att du kan skylla det på mig”, avbröt Sirius mörkt.
”Nej”, sade Remus hastigt. ”Det vet du att jag inte gör. Men hon har haft det tufft –”
”Vad har jag haft det då?” Sirius höjde rösten.
”... Jag menar bara att det inte har varit en dans på rosor utanför heller! Sirius, Allison var arton år och hade förlorat ALLT. Familjen vände henne ryggen, hon hade inget jobb och du var borta. Hur lätt tror du det var att ta hand om en bebis då?”
”Såklart kom perfekte Remus och räddade situationen”, utbrast Sirius ironiskt. ”Låg du med henne också?”
”Allt jag gjorde ...” började Remus sammanbitet. Melanie hade aldrig sett honom anstränga sig så för att inte tappa behärskningen. ”Allt jag gjorde ... var att ta hand om min bästa väns dotter ... och hennes mamma ...!”
Både Sirius och Remus hade rest sig upp och stod nu på varsin sida utav bordet och blängde på varandra. Melanie var skräckslagen vid tanken på att de kunde kasta sig över varandra vilken sekund som helst, så hon harklade sig så ljudligt hon kunde.
”Ehm ... hej, hallå ...” Hon viftade med armarna och de släppte tillslut varandra med blicken och vände sig, med något mildare ansiktsuttryck, mot Melanie. ”Ja ... jag är fortfarande här, och jag undrar fortfarande vad Fenixorden är ...”
Sirius öppnade munnen, men Remus avbröt honom. ”Inte igen”, stönade Melanie.
”Det finns en orsak till att Allison inte har berättat”, sa Remus lugnt. ”För Melanies skull, försök samarbeta lite ...”
”Nej, för all del, låt inte mig ställa till problem”, muttrade Melanie.
Sirius knyckte på nacken. ”Jag tycker ändå hon har rätt att få veta, speciellt om hon ska bo i högkvarteret.”
Melanie hade lust att hoppa upp på bordet och göra alla segergester hon kände till, men kände att det inte var rätt tillfälle. Istället satt hon tyst och väntade förväntansfullt.
Med en sista blick mot Remus började Sirius tala: ”Dumbledore skapade Fenixorden inför det förra kriget. Det är en grupp trollkarlar och häxor som vågar ta upp kampen med den andra sidan.”
”Har ni alltid varit med i den?” frågade Melanie andlöst. Remus nickade och Sirius fortsatte.
”Ja, vi blev medlemmar efter skolan ...” Han såg väldigt modfälld ut när han tänkte tillbaka och tvekade lite. ”... Men när Voldemort försvann behövdes inte Orden längre – tills nu då, uppenbarligen. Dumbledore sammankallade Orden bara någon timme efter att han var tillbaka, och här är vi nu.”
”Men vad gör ni mer exakt?”
”Tja”, sade Sirius efter en förebrående blick från Remus. ”Det största problemet nu är egentligen att få folk att förstå att Voldemort verkligen är tillbaka. Alldeles för många människor tror på vad de läser i The Prophet”, sa Sirius bistert.
”Hur blir man medlem i Fenixorden?” frågade Melanie ivrigt. Remus suckade och dolde ansiktet i händerna. Sirius såg inte heller särskilt förvånad ut, men överraskade Melanie med sitt svar.
”Nej du, där går gränsen. Du får faktiskt inte vara med, gumman.” Remus tittade nästan förvånat upp ur sina händer när Sirius fortsatte. ”Förresten är det inte så roligt eller äventyrligt eller vad du än tror – vi springer inte direkt runt och slåss mot dödsätare stup i kvarten. Själv sitter jag här och rullar tummarna! Fråga Remus istället, han har åtminstone spaningsuppdrag”, utropade Sirius och slängde ut armen mot Remus.
”Sirius ...!”
Men Sirius flinade bara och kom istället på Melanie att gäspa. ”Aha!” sade han och hoppade upp. ”Trötter, säg godnatt till Måntand nu så ska jag visa dig vart du ska sova.” Sirius drog med sig Melanie ut ur köket, förbi den mörka hallen och upp för ännu fler trappor. Melanie undrade om hela huset bestod av trappor och dörrar, för det var det enda hon kunde se i det obefintliga ljuset och dammet som flög omkring som en dimma.
Till slut stannade Sirius vid en trappavsats och öppnade en medfaren dörr. Visserligen var alla dörrarna väldigt medfarna av vad Melanie kunde se, denna var i sånt fall möjligen lite mindre sliten. Sirius fick igång en gammal gaslampa och i det svaga ljusskenet kunde Melanie se ett mycket litet rum med två skamfilade sängar på varsin sida. Vid den bortre väggen stod ett enormt klädskåp lutandes åt sidan. Dörrarna låg mitt på golvet.
”Eh, ja”, sade Sirius och harklade sig medan han sjönk ner på den vänstra sängen. Det knakade ljudligt i madrassen. ”Inget femstjärnigt hotell, med det duger. Du vill inte veta hur det såg ut innan.” Det sista mumlade han bara och hoppades att Melanie inte hörde. Men det gjorde hon.
”Berätta”, sade hon och inspekterade sin egen säng. Han svarade inte på direkten, men när han gjorde det var han allvarlig.
”Du, jag är ledsen att du fick höra det där förut. Det borde stannat mellan mig och Remus ...” Melanie stannade till. Hon visste inte vad hon skulle svara, hon visste inte ens vad hon tyckte om det. Det hade bara varit väldigt ... besvärande. Hon insåg dock lättat att Sirius inte väntade sig något svar, han böjde sig bara fram och pussade henne i pannan.
”Du är min Pärla, vet du”, sade han med ett varmt leende.
”Som i Pearl?” frågade Melanie och tänkte på sitt mellannamn. Sirius reste sig nickandes.
”Det var jag som gav dig det namnet”, sade han.
”Jag har alltid undrat vem som kom på det konstiga namnet ...!”
”Hey!” skrattade Sirius och stannade i dörren. ”Jag älskar dig gumman.”
”Jag älskar dig också pappa.”
Han log. Melanie fick en minnesbild från sitt tredje år på Hogwarts; en yngre och piggare Remus Lupin som log på samma sätt, och sa att Melanie var mycket lik sin pappa.
”Men … professor Lupin …?”
”Remus. Jag är inte din lärare längre.” Hon var väldigt förvirrad och stirrade från Remus till Allison, som betraktade sitt te, och tillbaka igen.
”Sätt dig, för all del.” Han drog ut stolen bredvid sig. ”Te?” Melanie nickade stumt och en kopp te dök upp framför henne.
”Varför …?” Var allt hon fick ur sig.
”Varför jag är här?” Melanie nickade igen. Han hade den där ovanan att kunna läsa henne. Hon antog att hon verkligen måste vara väldigt lik sin pappa.
”Jag ska ta med dig till Sirius.” Melanie hade glömt bort att hon skickat en uggla till sin pappa innan hon åkte till Dave. Innan hon ens hann öppna munnen och fråga svarade han: ”Din pappa är den näst mest eftersökta trollkarlen i landet, vet du. Hur skulle det se ut om han kom och knackade på er dörr?”
”Som att han ville komma och hälsa på sin dotter”, flinade Melanie.
”Precis. Därför är ni säkert övervakade av ministeriet.”
”Men han är ju oskyldig!”
”Som vi sa för ett år sedan: vi har inga bevis. Peter kom undan.”
”Men vi såg ju – !”
”Hetsa inte upp dig, Melanie. Du vet att det var ord mot ord.” Jo, Melanie kom mycket väl ihåg hur Snape först hade ljugit för ministern om hur Sirius hade kastat en Confundus-besvärjelse över Melanie, Harry, Ron och Hermione, och sedan ”råkat” avslöja att Remus var en varulv, vilket kostat Remus jobbet.
”Tänk inte mer på det nu”, sade Remus avfärdande. ”Har du packat?” frågade han istället. Hon nickade – hon hade inte packat upp. Men hon var fortfarande förvirrad. Inte hade det blivit bättre av att gamla minnen hade kommit upp till ytan. Och det var minst sagt överväldigande att komma in i sitt kök och bli bjuden på te av Remus Lupin.
”Vi ska väl …”, började han, vänd mot Allison, och reste sig upp. Han tryckte hennes axel när han gick förbi henne. ”Sirius väntar. Jag antar att vi kommer berätta allt när vi är där”, fortsatte han, nu vänd åt Melanie. ”Kommer du?”
Hon hoppade upp och sprang efter sin koffert och Howies tomma bur. Hon hade varit orolig när han inte kommit tillbaka men nu visste hon att han var hos Sirius. Allison satt kvar i samma position, uppenbarligen inne i sina egna tankar. Melanie blev plötsligt medveten om Remus blick i hennes nacke och kände sig tvungen att säga något till sin mamma.
”Hej då, mamma. Jag åker nu.”
”Ha det så bra”, svarade Allison ganska tonlöst.
”Vi ska åka med Nattbussen”, förklarade Remus när de gick ut på den lilla gatan framför huset, Melanie konkandes på sin koffert och ugglebur. Remus sträckte ut sin trollstavsarm i vädret. Ett skarpt pang ljöd och den lila, trippeldäckade Nattbussen stod framför dem.
”Välkomna till Nattbussen”, sade den finnige konduktören Stan Shunpike och klev ut på gatan. Han hjälpte Melanie på med bagaget och Remus betalade.
”Vänta lite nu …”, sade Stan plötsligt och stirrade på Melanie. ”Du liknar ju …” Hans ansikte skrynklades ihop av koncentration, en min värdig Slytherinaren Gregory Goyle. ”Ernie, visst liknar hon den där galne mördaren Sirius Black! Jo, visst gör hon! Jag kommer ihåg han väl för, för två år sen åkte Harry Potter med oss och han visste inte vem Sirius Black va, så jag visade han bilden från The Prophet, visst gjorde jag Ern?” sa han och det verkade mer som att han pratade med sig själv än Ernie, som var chauffören.
Melanie, som blivit så glad och lättad över att äntligen få träffa Sirius, blev alldeles paff av att höra hur Stan pratade om hennes pappa och Harry, som om de vore utställningsobjekt. Ilskan bubblade upp inom henne.
En lugnande hand lades på hennes axel. Remus verkade veta att hon blev arg och som vanligt hade han en lugnande effekt på henne, så hon svalde sitt ilskna svar och lät sig styras bakåt i bussen. De klev upp för trappan till andra våningen. Det var inte mycket folk på bussen men alla som hört vad Stan sagt stirrade på Melanie som om hon bar på en farlig smitta. Melanie blev ytterst irriterad och glodde ilsket tillbaka. Hon hittade en någorlunda ensam plats längst fram i bussen (efter att en blek häxa lämnat platsen, medan hon stirrade så att Melanie trodde att ögonen skulle trilla ut). Melanie ställde ifrån sig sin koffert och sjönk ner på stolen närmast fönstret med Howies bur i knäet. Remus satte sig bredvid henne.
”Han –!” började hon, samtidigt som bussen förflyttade sig till landsbygden och stolarna de satt på gled bakåt.
”Jag vet …” avbröt Remus. ”Hur var det hos Dave?”
Lika taktfull som alltid bytte han samtalsämne. Melanie kände plötsligt att hon fylldes av en stark tillgivenhet för Remus. Hon hade alltid sett honom som något av en farbror – eftersom det kändes som att hon alltid känt Remus, som att han alltid funnits där för henne, även om de bara känt varandra i omkring två år. När hon sen fick reda på att Remus och Sirius varit nära vänner under deras tid på Hogwarts, passade han ännu bättre in under pappas-bror-kategorin.
”Vi hade jättekul …” Hon berättade mödosamt allt som hänt och vad de gjort hemma hos Dave – det var ganska svårt att ha ett normalt samtal när stolarna de satt på flög åt alla håll. När hon berättade om Allisons och mr och mrs Marcus samtal och Daves slutsatser ryckte det till i Remus mungipor och Melanie tyckte sig se ett roat leende.
”Vad! Du vet något!”
”Låt oss bara säga att Dave är en mycket skärpt kille.” Melanie lipade åt honom. ”Kom igen nu, fortsätt berätta”, sade han retsamt och lyckades inte dölja hur road han var. Melanie, som inte hade lust att sitta och vara låtsassur på Remus, lät sig övertalas och fortsatte berätta. Just då gjorde bussen ett häftigt hopp och stannade tvärt. Melanie och Remus stolar krockade med tomma stolar, andra resenärer och deras bagage för att bilda en stor hög i främre delen av bussen. Det tog åtskilliga minuter att lösgöra sig från röran och hitta Melanies bagage och sätta sig igen – innan Melanie kunde fortsätta berätta.
De fortsatte att småprata tills Stan ropade ”King’s Cross!” och bussen stannade så tvärt att de nästan flög ut genom rutan. Remus reste sig ur röran av stolar och väskor. Han drog upp Melanie på fötter.
”Men … varför?” Melanie tyckte att hon måste ha missat något viktigt för hon förstod inte varför de stannade på King’s Cross. De skulle väl inte åka tåg? Remus föste henne ner för trappan och mot utgången.
”Sen.” Bussens passagerare började stirra igen medan Stan hjälpte dem av med packningen.
”Du ska veta att du är väldigt lik –”
”Min pappa, ja”, svarade Melanie. Hon vinkade retsamt hejdå – sekunden senare försvann bussen med ett ljudligt pang.
”Kom.” Remus började gå. ”Vi ska gå en bit. Och jag vet inte om det var särskilt bra att du sa sådär till honom … men du är ju din pappas dotter …” Ett dumt grin spred sig över Melanies ansikte. Hon var verkligen sin pappas dotter.
”Tack”, flinade hon. ”Men varför stannade vi vid King’s Cross?” Ett flyktigt leende flög över Remus ansikte.
”Det är säkerhetsåtgärder”, svarade han mystiskt. Melanie blev med ens väldigt nyfiken på vart de skulle och försökte få Remus att berätta men han slöt sig som en mussla.
”Du kommer att få veta – snart.” Hon hade inte tänkt på det ur den vinkeln.
De fortsatte promenera under tystnad i, vad som i själva verket var ungefär tjugo minuter, men som kändes som en evighet för Melanie. De kom in på en öppen plats med en vildvuxen gräsplätt i mitten, som omringades av medfarna hus. Vissa var nästan fallfärdiga, noterade Melanie förundrad. Trots den ljusa sommarhimlen var det ändå skumt i vrårna; alla gatlyktor var släckta.
Var det här Sirius uppehöll sig? Bodde han här? Om Melanies liv hade varit annorlunda, hade hon bott här då? Hade hon trivts här? Frågorna virvlade i hennes huvud.
Ett glatt hundgläfs bröt tystnaden och väckte Melanie ur sina funderingar. En stor svart hund kom skuttande mot dem. Melanies hjärta hoppade över ett slag vid åsynen av hunden.
Hon var hemma.
”Skärp dig, Tramptass!” väste Remus när hunden skuttade omkring benen på dem så att de nästan snubblade över honom. Melanie hade lust att göra glädjeskutt tillsammans med Sirius, istället snubblade hon över honom och hade stått på näsan om inte Remus grabbat tag i armen på henne.
Framför dem stod plötsligt en lång och mager man, iförd en himmelsblå klädnad under en svart resmantel. Hans böljande, långa och silverfärgade hår och skägg gick inte att ta miste på.
”Godkväll, Remus”, hälsade Albus Dumbledore.
”Godkväll”, svarade Remus.
”Du har miss Black med dig, ser jag. Melanie”, fortsatte han och sträckte fram handen.
”Pro-professorn”, svarade hon och skakade hans hand. Hon tittade från Dumbledore, till Remus, till Sirius, som fortfarande skuttade omkring dem, och tillbaka igen. Var det här något bisarrt skämt? Dumbledore log.
”Allt är ordnat nu, Remus. Jag tror att Melanie här behöver en förklaring –” fortsatte han, vänd mot Remus. ”Vilket hon också ska få …”, tillade han när Melanie öppnade munnen. ”… inomhus!” avslutade han och fick ett förtjust uttryck. Vagt undrade Melanie om han tyckte att han var rolig, men kom på andra tankar när Dumbledore drog fram ett litet pergament som han räckte över till Melanie och Remus.
Fenixordens högkvarter återfinnes på Grimmaldiplan nummer tolv i London.
Dumbledore tittade på Melanie, som återigen undrade om det var något hon missat. Melanie knep ihop ögonen av koncentration.
“Fidelius-besvärjelse”, mumlade Remus innan Melanie ens hann fråga.
”Först vill jag bara prata lite med Melanie, innan jag försvinner härifrån, och innan ni går in, Remus”, sade Dumbledore och Melanie undrade vem som hade släppt in surrande smaskbin i hennes huvud. Det lät åtminstone som någon hade gjort det, för hennes hjärna verkade surra av överbelastning.
”Melanie, jag måste be dig att lova mig att inte berätta något om Fenixorden för Harry –” Melanie kände hur hon blev lång i ansiktet. Varför skulle inte Harry få veta? Han fick inte veta nånting där han satt ensam och avskild i sin moster och morbrors hus.
”Varför då?” Hon hörde hur trotsig rösten lät.
”Du måste lova mig det.” Hans röst var mild och vänlig, som vanligt; han verkade oberörd av hennes mothugg och det irriterade henne.
”Varför?”
”Harry får inte veta mer än vad han behöver, och du får aldrig, under några omständigheter skriva något viktigt i ett brev. Brev kan bli uppsnappade och lästa, och det sista vi vill är att våra hemligheter läcker ut till … låt oss säga … obehöriga.” Hans ton var fortfarande mild men när Melanie mötte hans ögon utstrålade de bestämdhet och de tycktes se igenom hela Melanie.
”Lova mig det, Melanie.” Hon nickade med en obehaglig känsla i mellangärdet, känslan av att bli läst som en bok av Dumbledore, blandad med den olustiga känslan av att Harry fortfarande hölls utanför.
Med ens blev Melanie omedveten om vad som hände omkring henne, för ovanlighetens skull var hon försjunken i tankar och märkte knappt att Dumbledore försvann från stället eller att Remus, med ett slag från sin trollstav följt av ett antal klickande ljud från olika lås, låste upp en dörr som inte funnits där när de kom, eller att hon gick in igenom den svartmålade och mycket slitna dörren till nummer tolv.
Väl inne i den mörka hallen återvände Melanie till verkligheten av en underlig och obehaglig lukt, som av något mycket gammalt, nästan … ruttet. Men hon hann inte reflektera särskilt mycket över lukten eller den kusliga känslan i rummet för hon föstes ner för en trappa och ner i källaren.
Dörren stängdes och Sirius, i mänsklig form, stegade fram mot henne och omfamnade henne i en björnkram. Melanie blev med ens lugn och allt obehag försvann. Inget annat spelade roll längre – hennes pappa var här.
”Allt bra?” undrade han. Melanie nickade. ”Välkommen förresten!” flinade Sirius och gjorde en ironisk gest mot rummet. Melanie tittade sig omkring, och insåg att det snarare var ett kök än en källare – det stod ett långbord i mitten, som Remus slagit sig ner vid och hängt sin lappade resmantel över stolsryggen, och i taket hängde grytor och stekpannor. Den enda ljuskällan var en brasa som sprakade i bortre änden av rummet.
”Bor du här?” Det lite stela leendet försvann från Sirius ansikte och ersattes med ett förbittrat uttryck.
”Jag trodde aldrig att jag behövde komma tillbaka hit. Det här var mina föräldrars hus …” Han verkade för ett ögonblick försjunken i det förgångna. ”Ett porträtt på min mor hänger i hallen, det var därför vi inte stannade där längre än nödvändigt.” Han insåg att Melanie inte förstod och fortsatte: ”Hon tycker nämligen inte om att ha mig tillbaka i huset.” Han skrattade bittert och stegade iväg mot spisen. Hon väntat sig … ja, en annorlunda plats än Sirius barndomshem.
”Är du hungrig?” frågade Sirius. Melanie nickade, fortfarande tyst. Han började koka pasta och värmde på några köttbullar. Remus plockade fram tre honungsöl och Melanie hittade färdig tomatsås. De slog sig ned vid bordet. Det var så mycket Melanie ville veta, men hon visste inte vad hon skulle fråga först. Sirius verkade lägga märke till hennes tystlåtenhet.
”Du ångrar att du kom hit?” frågade han. Hur skulle hon kunna ångra det? Hon mötte hans blick och insåg att han retades med henne.
”Aldrig”, svarade hon.
”Hur var det hos Dave?” Melanie fick på nytt återge Allisons och mr och mrs Marcus hemlighetsmakeri, Harrys brev och utflykten till sjön.
”Smarta ungar”, sade Sirius leende när hon var färdig.
Remus nickade. ”Jag sa samma sak.”
”Men ...” sade Melanie och lade ihop sina bestick på den tomma tallriken. ”Kan ni inte berätta, vad är det som pågår?”
”Tja”, sa Sirius och kliade sig i skäggstubben. ”De hade rätt helt enkelt. Voldemort har inte mycket för sig, inte utåt i alla fall.”
”Vad menar du med det?” frågade Melanie. ”‘Inte utåt’?”
”Ja, det är ju knappast så att han ligger hemma i soffan och suger på tummen, om vi säger så. Så vitt vi vet försöker han bygga upp sin armé igen, men i skymundan.”
”Trots att Dumbledore fick veta på direkten att han var tillbaka, så är situationen gynnsam för honom. Det är Fudge och Ministeriets inställning som får folk att tvivla, och det skapar rädsla.” Melanie förstod vad Remus menade, hon upprepade vad hon sagt till Dave och Oliver:
”Det är läskigt att inte veta.” Remus nickade allvarligt och Sirius klappade henne uppmuntrande på ryggen. ”Men jag undrar ... vad är Fenixorden?” Remus sänkte sin honungsöl. ”Som Dumbledore pratade om där ute ...” Sirius kastade en förvånad blick mot Remus.
”Vet hon inte?”
Han ställde ifrån sig sin bägare och skakade bistert på huvudet. ”Allison har inte berättat det.”
”Inte berättat –” upprepade Sirius hetsigt.
”Berättat vadå?” utropade Melanie, sprickfärdig av nyfikenhet.
”Nej, Sirius”, sa Remus, som om det inte varit något avbrott. Melanie kände sig som ett litet barn som förtvivlat försökte övertala sina föräldrar att köpa glass mitt i vintern.
”Vare sig du vill det eller inte så har Melanie faktiskt en mamma också.”
”Varför måste du alltid försvara henne?”
”Jag skulle inte behöva det om du slutade attackera henne ...” sa Remus behärskat.
”Äh, kom igen”, utbrast Sirius.
”Du vet att det inte är som förut – det har gått, vadå, tretton år –”
”Det är ju inte som att du kan skylla det på mig”, avbröt Sirius mörkt.
”Nej”, sade Remus hastigt. ”Det vet du att jag inte gör. Men hon har haft det tufft –”
”Vad har jag haft det då?” Sirius höjde rösten.
”... Jag menar bara att det inte har varit en dans på rosor utanför heller! Sirius, Allison var arton år och hade förlorat ALLT. Familjen vände henne ryggen, hon hade inget jobb och du var borta. Hur lätt tror du det var att ta hand om en bebis då?”
”Såklart kom perfekte Remus och räddade situationen”, utbrast Sirius ironiskt. ”Låg du med henne också?”
”Allt jag gjorde ...” började Remus sammanbitet. Melanie hade aldrig sett honom anstränga sig så för att inte tappa behärskningen. ”Allt jag gjorde ... var att ta hand om min bästa väns dotter ... och hennes mamma ...!”
Både Sirius och Remus hade rest sig upp och stod nu på varsin sida utav bordet och blängde på varandra. Melanie var skräckslagen vid tanken på att de kunde kasta sig över varandra vilken sekund som helst, så hon harklade sig så ljudligt hon kunde.
”Ehm ... hej, hallå ...” Hon viftade med armarna och de släppte tillslut varandra med blicken och vände sig, med något mildare ansiktsuttryck, mot Melanie. ”Ja ... jag är fortfarande här, och jag undrar fortfarande vad Fenixorden är ...”
Sirius öppnade munnen, men Remus avbröt honom. ”Inte igen”, stönade Melanie.
”Det finns en orsak till att Allison inte har berättat”, sa Remus lugnt. ”För Melanies skull, försök samarbeta lite ...”
”Nej, för all del, låt inte mig ställa till problem”, muttrade Melanie.
Sirius knyckte på nacken. ”Jag tycker ändå hon har rätt att få veta, speciellt om hon ska bo i högkvarteret.”
Melanie hade lust att hoppa upp på bordet och göra alla segergester hon kände till, men kände att det inte var rätt tillfälle. Istället satt hon tyst och väntade förväntansfullt.
Med en sista blick mot Remus började Sirius tala: ”Dumbledore skapade Fenixorden inför det förra kriget. Det är en grupp trollkarlar och häxor som vågar ta upp kampen med den andra sidan.”
”Har ni alltid varit med i den?” frågade Melanie andlöst. Remus nickade och Sirius fortsatte.
”Ja, vi blev medlemmar efter skolan ...” Han såg väldigt modfälld ut när han tänkte tillbaka och tvekade lite. ”... Men när Voldemort försvann behövdes inte Orden längre – tills nu då, uppenbarligen. Dumbledore sammankallade Orden bara någon timme efter att han var tillbaka, och här är vi nu.”
”Men vad gör ni mer exakt?”
”Tja”, sade Sirius efter en förebrående blick från Remus. ”Det största problemet nu är egentligen att få folk att förstå att Voldemort verkligen är tillbaka. Alldeles för många människor tror på vad de läser i The Prophet”, sa Sirius bistert.
”Hur blir man medlem i Fenixorden?” frågade Melanie ivrigt. Remus suckade och dolde ansiktet i händerna. Sirius såg inte heller särskilt förvånad ut, men överraskade Melanie med sitt svar.
”Nej du, där går gränsen. Du får faktiskt inte vara med, gumman.” Remus tittade nästan förvånat upp ur sina händer när Sirius fortsatte. ”Förresten är det inte så roligt eller äventyrligt eller vad du än tror – vi springer inte direkt runt och slåss mot dödsätare stup i kvarten. Själv sitter jag här och rullar tummarna! Fråga Remus istället, han har åtminstone spaningsuppdrag”, utropade Sirius och slängde ut armen mot Remus.
”Sirius ...!”
Men Sirius flinade bara och kom istället på Melanie att gäspa. ”Aha!” sade han och hoppade upp. ”Trötter, säg godnatt till Måntand nu så ska jag visa dig vart du ska sova.” Sirius drog med sig Melanie ut ur köket, förbi den mörka hallen och upp för ännu fler trappor. Melanie undrade om hela huset bestod av trappor och dörrar, för det var det enda hon kunde se i det obefintliga ljuset och dammet som flög omkring som en dimma.
Till slut stannade Sirius vid en trappavsats och öppnade en medfaren dörr. Visserligen var alla dörrarna väldigt medfarna av vad Melanie kunde se, denna var i sånt fall möjligen lite mindre sliten. Sirius fick igång en gammal gaslampa och i det svaga ljusskenet kunde Melanie se ett mycket litet rum med två skamfilade sängar på varsin sida. Vid den bortre väggen stod ett enormt klädskåp lutandes åt sidan. Dörrarna låg mitt på golvet.
”Eh, ja”, sade Sirius och harklade sig medan han sjönk ner på den vänstra sängen. Det knakade ljudligt i madrassen. ”Inget femstjärnigt hotell, med det duger. Du vill inte veta hur det såg ut innan.” Det sista mumlade han bara och hoppades att Melanie inte hörde. Men det gjorde hon.
”Berätta”, sade hon och inspekterade sin egen säng. Han svarade inte på direkten, men när han gjorde det var han allvarlig.
”Du, jag är ledsen att du fick höra det där förut. Det borde stannat mellan mig och Remus ...” Melanie stannade till. Hon visste inte vad hon skulle svara, hon visste inte ens vad hon tyckte om det. Det hade bara varit väldigt ... besvärande. Hon insåg dock lättat att Sirius inte väntade sig något svar, han böjde sig bara fram och pussade henne i pannan.
”Du är min Pärla, vet du”, sade han med ett varmt leende.
”Som i Pearl?” frågade Melanie och tänkte på sitt mellannamn. Sirius reste sig nickandes.
”Det var jag som gav dig det namnet”, sade han.
”Jag har alltid undrat vem som kom på det konstiga namnet ...!”
”Hey!” skrattade Sirius och stannade i dörren. ”Jag älskar dig gumman.”
”Jag älskar dig också pappa.”
Om kapitel 2
« Hemligheter
Från början var det här två kapitel. Jag kände att det blev så mycket detaljer som egentligen inte var superviktiga för historien, så jag valde att ta bort vissa delar och till slut satt jag med två jättekorta kapitel och tyckte det var bättre att sätta ihop dem till ett längre.
Annars är jag jättenöjd, det blev verkligen en rakare och bättre historia efter bearbetningen. Och jag älskar hur jag dynamiken mellan Melanie och bröderna kom fram. Det var viktigt att de fick ett eget kapitel tycker jag. Vad tycker du?
Trevlig läsning!
Från början var det här två kapitel. Jag kände att det blev så mycket detaljer som egentligen inte var superviktiga för historien, så jag valde att ta bort vissa delar och till slut satt jag med två jättekorta kapitel och tyckte det var bättre att sätta ihop dem till ett längre.
Annars är jag jättenöjd, det blev verkligen en rakare och bättre historia efter bearbetningen. Och jag älskar hur jag dynamiken mellan Melanie och bröderna kom fram. Det var viktigt att de fick ett eget kapitel tycker jag. Vad tycker du?
Trevlig läsning!
NYTT: Om layouten & designen
Jag sitter här och funderar på sidans layout.
Bloggformatet är ju både en för- och nackdel. Jag tycker det är lite sisådär att det nyaste hamnar överst, då det är spoilervarning för nya läsare ju fler kapitel som hamnar överst. Å andra sidan kanske det är skönt för trogna läsare att det nya hamnar överst och så är det bara att fortsätta läsa. Hmm ... Vilka problem.
Anyways, idag ser det alltså ut som en vanlig blogg, men jag funderar på att göra någon sorts välkomstsida. En inläggslös framsida helt enkelt. Istället en presentation av sidan och fanficen och om man är intresserad får man klicka sig vidare och börja läsa. Det kommer ta tid, men jag har en känsla av att det blir bra när det väl är klart. Och spoilerproblemet blir löst!
En annan sak, inte lika omfattande men ändå. Designen är under uppdatering, så att ni vet. Blått passar ju inte riktigt, det ska vara rött och guld, eller hur! Annars kanske lite bilder kommer upp (förhoppningsvis) också, för jag tycker att en ordentlig header skulle sitta fint.
Ja, det var väl det. Om du mot förmodan vill se hur sidan såg ut vid den här tidpunkten kan du göra det här (haha jag har uppenbarligen för mycket fritid). Annars uppskattas synpunkter väldigt mycket, det är bara att slänga iväg en kommentar eller ett mail!
Fred ut!
EDIT: Sagt och gjort, nu är sidan uppdaterad! Vad tycks?
Bloggformatet är ju både en för- och nackdel. Jag tycker det är lite sisådär att det nyaste hamnar överst, då det är spoilervarning för nya läsare ju fler kapitel som hamnar överst. Å andra sidan kanske det är skönt för trogna läsare att det nya hamnar överst och så är det bara att fortsätta läsa. Hmm ... Vilka problem.
Anyways, idag ser det alltså ut som en vanlig blogg, men jag funderar på att göra någon sorts välkomstsida. En inläggslös framsida helt enkelt. Istället en presentation av sidan och fanficen och om man är intresserad får man klicka sig vidare och börja läsa. Det kommer ta tid, men jag har en känsla av att det blir bra när det väl är klart. Och spoilerproblemet blir löst!
En annan sak, inte lika omfattande men ändå. Designen är under uppdatering, så att ni vet. Blått passar ju inte riktigt, det ska vara rött och guld, eller hur! Annars kanske lite bilder kommer upp (förhoppningsvis) också, för jag tycker att en ordentlig header skulle sitta fint.
Ja, det var väl det. Om du mot förmodan vill se hur sidan såg ut vid den här tidpunkten kan du göra det här (haha jag har uppenbarligen för mycket fritid). Annars uppskattas synpunkter väldigt mycket, det är bara att slänga iväg en kommentar eller ett mail!
Fred ut!
EDIT: Sagt och gjort, nu är sidan uppdaterad! Vad tycks?
Om kapitel 1
« För första gången
Här kommer mina första egna tankar och kommentarer kring berättelsen. Det första kapitlet speglar verkligen den första resan med Hogwartsexpressen precis som jag ser det. För mig är det väldigt högtidsfullt och jag blir alltid rörd när jag tänker på resan till Hogwarts för första gången. Det symboliserar verkligen ett nytt liv för många, och minst sagt resan till en ny värld och en ny och spännande era av kommande trollkarlsliv.
Jag ville beskriva lite bakgrund, befästa olika relationer men också knyta ihop hela historien. Att det är på den här resan som "gänget" skapas och att de gör resan tillsammans. Det var här det började helt enkelt!
Den nya versionen är mest språkligt uppdaterad, annars är kärnan densamma som förut. Trevlig läsning!
Här kommer mina första egna tankar och kommentarer kring berättelsen. Det första kapitlet speglar verkligen den första resan med Hogwartsexpressen precis som jag ser det. För mig är det väldigt högtidsfullt och jag blir alltid rörd när jag tänker på resan till Hogwarts för första gången. Det symboliserar verkligen ett nytt liv för många, och minst sagt resan till en ny värld och en ny och spännande era av kommande trollkarlsliv.
Jag ville beskriva lite bakgrund, befästa olika relationer men också knyta ihop hela historien. Att det är på den här resan som "gänget" skapas och att de gör resan tillsammans. Det var här det började helt enkelt!
Den nya versionen är mest språkligt uppdaterad, annars är kärnan densamma som förut. Trevlig läsning!
Kapitel 2 – Hemligheter
Melanie Black slog igen sin koffert som låstes med ett belåtet snäpp. Hon hade packat om den flera gånger bara för att ha något att göra medan hon väntade på att tiden skulle gå. Det hade nästan gått två veckor in på sommarlovet och idag var Melanie och hennes mamma bjudna till Melanies bästa vän Dave Marcus på middag. Melanie skulle sova över där också.
Melanie rätade på ryggen. Hon var en smal fjortonårig flicka med ganska långt, svart hår och gråblå ögon. Hon hade ärvt sin pappas utseende, och om det var något som Melanie var stolt över var det att vara lik sin pappa. Även om hon bara känt honom i drygt ett år älskade hon honom.
Melanie kände sig ensam och saknade Dave, Harry, Ron och Hermione trots att det inte var länge sedan hon sist träffade sina vänner. Hon var så van vid att ha mycket folk runtomkring sig och att det alltid var något på gång, så att komma hem kändes tomt. Ugglebrev hade skickats frenetiskt mellan vännerna men inget utav breven hade varit intressant alls. De hade fått lova dyrt och heligt att inte skriva något viktigt i ett brev eftersom risken att ugglorna blev uppsnappade var alldeles för stor.
Melanie fingrade otåligt på en liten och sliten medaljong i form av ett hjärta som hon hade om halsen. Hon hade fått medaljongen när hon var väldigt liten och den betydde mycket för henne. Inuti hjärtat fanns två rörliga fotografier. Det ena var på hennes stiliga pappa som skrattade lyckligt upp mot fotografen, med det långa, svarta håret flygande. Det andra kortet var på hennes magra och bleka mamma. En våg av frustration sköljde över Melanie. Inte en enda gång på denna vecka hade Allison frågat vad som hänt i slutet av förra terminen, inte en enda gång hade hon frågat Melanie något om Sirius, inte en enda gång hade Allison satt sig ner på Melanies säng undrat hur hon mådde. Var hon hjärntvättad av trolldomsminister Cornelius Fudge och trodde som alla andra att Harry och Dumbledore var galna? Visste hon ens att Melanie hade återförenats med sin pappa och höll regelbunden kontakt med honom?
Melanie suckade djupt och hennes önskan sedan barnsben om att Sirius skulle komma för att hämta henne och låta henne bo med honom, flammade upp. En tanke slog Melanie just som hon släppt medaljongen. Hon skulle skriva till Sirius.
Jag åker till Dave. Det kommer bli skönt att slippa mamma ett tag, men jag vill träffa dig också. Kan jag bo hos dig?
”Det är till pappa, se till att han svarar. Senare idag åker jag hem till Dave och vi ska sova över där en natt. Så att du vet var jag är.” Melanie band fast brevet vid Howies ben och han tog en sekunds sats mot hennes arm innan han flög ut genom det öppna fönstret. Melanie stod och tittade efter honom tills han var så liten att han inte syntes längre. Det var en fin uggla, tänkte hon. Melanie hade fått Howie innan sitt tredje år på Hogwarts av Sirius. Fast då visste hon inte att det var Sirius som hade gett henne ugglan, eftersom han precis rymt från Azkaban.
Tiden gick onaturligt sakta och Melanie klarade inte av att sitta stilla längre. Hon hoppade upp från sängen och tassade ner för trappan med kofferten släpande efter sig. Så fort hon nått nedervåningen kände hon att det var något som inte stämde. Hon stannade upp och lyssnade. Röster. Det var mycket svårt att lokalisera var rösterna kom ifrån eftersom de fyra dörrarna omkring henne var stängda. Melanie chansade och öppnade dörren direkt till vänster; Allisons arbetsrum. Det var tomt och tyst. Melanie rynkade pannan. Hon hade trott att Allison pratade jobb med någon från ministeriet och då skulle de självklart samtala i arbetsrummet. Vem var det i så fall Allison pratade med? Melanie kände en liten stöt i magen. Var det ens Allison som pratade?
På smått osäkra ben gick Melanie genom dörren mittemot arbetsrummet till den lilla korridoren som ledde till vardagsrummet. Dörren var öppen och Melanie kunde se en välbekant mans huvud i lågorna, lågmält pratande med Allison. Melanie funderade på att tjuvlyssna på samtalet, eftersom de verkade så hemlighetsfulla, men de hade redan sett henne stå stilla i dörröppningen.
”Melanie! Trevligt att se dig!” hälsade Arthur Weasley glatt.
”Hej mr Weasley”, svarade hon, men han hade redan vänt sig till Allison igen.
”Jo, jag hoppas du förstår hur det ligger till och vad vi har framför oss. Jag kan i alla fall inte stanna längre. Trevligt att pratas vid, Allison.” Och med en menande blick mot henne försvann han med ett litet puff. Hennes mamma vände sig mot henne.
”Jaha, har du packat färdigt?”
”Jag har inte ens packat upp”, flinade Melanie och ställde ifrån sig kofferten med en lite duns på golvet. Allison nickade och höll fram krukan med flampulvret mot henne.
Snart klev Melanie, lätt vimmelkantig, ut i familjen Marcus vardagsrum. Hon möttes av Angelica Marcus.
”Åh, Melanie gumman, så underbart att äntligen träffa dig igen!” utropade hon samtidigt som hon gav Melanie en kyss på varje kind. Hon var en mycket imponerande syn med sin långa, gängliga figur och det kastanjebruna håret uppsatt i en knut bak på huvudet. Men hennes ögon var vänliga och klart blå.
Så fort Allison snubblade ut ur eldstaden kastade sig mrs Marcus över henne också. Samtidigt som Allison fick smällande kyssar på kinderna kom Dave in i rummet. Han hade inte fått sin mammas längd, han var ungefär lika lång som Melanie själv och hans ögon var bruna. Dave drog det halvlånga, mörkblonda håret ur ögonen då han strålande tittade på Melanie. Snart blev hon omfamnade i en broderlig kram av honom.
”Jag hade inte klarat av en dag till”, mumlade hon i hans öra och han skrattade.
”Du klarar dig alltid”, svarade han just som som Daves reslige bror Oliver förenade sig med dem.
”Hej Melanie”, flinade han och skakade hennes hand och gav henne en klapp på ryggen. ”Dave har längtat ihjäl sig efter dig”, lade han till i viskande ton.
”Lägg av!” ropade Dave och boxade till sin bror på armen.
”Pojkar”, sade mrs Marcus. ”Varför gör ni inte något konstruktivt istället som att hjälpa Melanie med hennes koffert?” Oliver gav Dave en triumferande blick samtidigt som de gjorde som de blivit tillsagda. När de tagit sig ner för den långa trappan igen fann de att köksdörren var stängd. Melanie, som alltid upplev familjen Marcus hus som kolossalt öppet och välkomnande, fann den stängda dörren mycket egendomlig. Dave och Oliver utbytte skeptiska blickar och alla tre stannade upp för att lyssna. När dämpade röster nådde deras öron vände det sig i magen på Melanie eftersom hon mindes Allison snarlika samtal med mr Weasley. Det var något som inte stämde.
Oliver fumlade med något i sin ficka. Efter några sekunder drog han fram en trasslig hög med snören i olika färger, som det tog åtskilliga, värdefulla ögonblick att trassla upp. När han väl hade tre separata, långa snören i sin hand gav han Melanie och Dave varsitt. Melanie trodde att han skämtade. Vad skulle de med varsitt snöre till? Dave verkade tänka i samma banor för han gestikulerade frågande mot Oliver, som först såg irriterad ut men snart gick det upp för honom vad Dave menade.
”Det är en prototyp av Fred och Georges förlängningsöron”, andades han, stoppade in ena änden av sitt snöre i örat och stack in den andra änden under dörren. ”För-längnings-öron”, betonade han irriterat när varken Melanie eller Dave förstod. Dave ryckte på axlarna och gjorde tveksamt likadant som Oliver. Melanie, som litade på Fred och George, var inte lika tveksam till det regnbågsfärgade snöret hon hade i örat. Hon lät det slinka in under dörren och det kröp iväg av sig själv, lite vingligt men det kom i alla fall in under dörren.
Med ens kunde hon höra massa brus blandat med någons röst. Hon kunde inte uppfatta orden … ett ögonblicks tystnad … Melanie vågade nästan inte andas.
Hon hörde mrs Marcus misstrogna röst: ”Grimmaldiplan?” Det blev tyst en stund. ”Av alla platser ...”
”Du sa det själv älskling, vi har inte mycket till val.” Det knastrade i förlängningsörat medan mr Marcus rörde sig i köket.
”Men ...” mrs Marcus verkade inte veta hur hon skulle fortsätta. ”Det har bott hemska personer i det där huset!”
”Angelica ...”
”Ta inte illa upp”, skyndade hon sig att tillägga.
”Nej ... nej då”, mumlade Allison. Det knastrade till igen när hon fortsatte: ”Sirius skulle faktiskt hålla med dig.” Melanie tittade förvånat från Dave till Oliver. Vad pratade de om egentligen?
Mr Marcus harklade sig. ”Jag tror Dumbledore vet vad han gör.” De andra mumlade instämmande. Dumbledore? Melanie förstod ingenting. ”Vi kanske ska hämta ungarna”, fortsatte han. ”Maten börjar bli klar.”
Melanie, Dave och Oliver hoppade upp och rusade in i vardagsrummet så fort de kunde utan att göra något ljud ifrån sig. Melanie svor inombords samtidigt som hon tog sats och hoppade över den mörkbruna soffkanten och slängde sig ner i den med en dov duns. Dave dundrade ner över henne i samma ögonblick som Oliver kastade sig ner i en fåtölj. Melanie försökte anlägga ett vi-har-suttit-här-hela-tiden-och-pratat-ansiktsuttryck.
Mrs Marcus klev in i rummet. ”Maten är strax klar.”
Oliver visslade lågt när de följde mrs Marcus till köket. ”Det var nära ögat.” Melanie suckade lättat och instämde.
”Melanie!” utropade mr Marcus när hon klev in i köket. Han var kortare än sin fru, ganska knubbig och syntes aldrig utan den lekfulla glimten i sina mörkbruna ögon. Mr Marcus skakade Melanies hand. ”Finbesök”, sade han med en blinking och Melanie flinade. När han vände sig om kunde Melanie se att hans råttfärgade hår var glest och flinten betydligt större än sist.
”Oliver!”
”Melanie, se upp!” Melanie vände sig om i tid att se hur mrs Marcus med ett häftigt viftande stoppade en stapel med tallrikar från att flyga rakt in i Melanie.
”Eh ... tack”, sade hon, fortfarande med blicken på tallrikarna som illavarslande nog hängde kvar i luften. Mrs Marcus var upptagen med att ge Oliver en sådan utskällning att Melanie trodde att hans öron skulle trilla av. Mr Marcus lovade, med en blinkning åt Melanies håll, att han skulle lära Oliver ett och annat om hushållsförtrollningar. Melanie kunde inte hålla sig, utan brast ut i skratt. Snart stämde de övriga in och Melanie tyckte att stämningen lättade.
Resten av kvällen fortsatte utan några fler olyckor och snart klättrade Melanie efter Dave upp för den långa och smala trappan till vindsvåningen. Oliver hade snurrat runt på plats, spöktransfererat sig och sparat åtskilliga sekunder.
”Han gör så hela tiden”, muttrade Dave. ”Ända sedan vi kom hem.”
”Vilken latmask!”
”Vad är det jag hör?” hördes Olivers röst.
”Sanningen svider, eller hur Oliver”, skrattade Dave men tystnade kvickt när Oliver tog ett nackgrepp på honom och brottade ner honom på den ena sängen. Melanie kastade en road blick på dem. Hon var alldeles för trött för att lägga sig i. Mätt var hon också - mr Marcus hade överträffat sig själv med middagen, trots att han jobbade som kock. Melanie lät blicken vandra mot de stora fönstren och tittade på den fantastiska utsikten. Hon hade aldrig sovit i det här rummet men hon visste att när solen var på väg upp lyste den upp hela rummet. Effekten förstärktes genom att väggarna hade målats vita. Melanie funderade på om Dave var avundsjuk på att Oliver hade fått det bästa rummet, själv hade hon gärna väckts av solen. Det kändes lagom lugnt och fridfullt. Inte som alla gånger Fred och George hade väckt henne i Kråkboet. All världens smällare och höns i sängen var långt ifrån lugnt.
”Hallå, sover du eller?” En kudde dunsade ner över Melanie. En sekund till och hon hade somnat.
”Vad ska jag göra då när ni ligger där borta och kramas?” Dave och Oliver kastade en förfärad blick på varandra och ökade avståndet mellan varandra med minst tjugo centimeter. Melanie skrattade, men plötsligt blev hon allvarlig.
”Grimmaldiplan. Var ligger det?” Dave ryckte på axlarna och Oliver skakade på huvudet.
”Det är något på gång”, sade han. Melanie tyckte att det lät väldigt olycksbådande.
”Men vadå...?”
”Något de måste hålla hemligt för oss ...” Oliver lät skeptisk. Melanie tyckte att allt verkade så bisarrt. Hennes mamma kunde väl inte vara inblandad i något hemligt?
”Alltså ...” började Dave sakligt och harklade sig. ”Mamma och pappa, Allison, Sirius, Dumbledore ...”
”Och mr Weasley!” Melanie kom plötsligt ihåg sin mammas mystiska samtal tidigare på dagen.
”Okej”, fortsatte Dave och såg fundersam ut. ”Tänk om – Allison och mr Weasley jobbar ju tillsammans – tänk om de inte kan prata om det på Ministeriet ...!”
”För Ministeriet gillar inte Dumbledore.”
”... och pappa är fortfarande efterlyst!” Melanies oväntade upprymdhet avspeglade sig i Dave och Olivers ansikten – hon kände sig som en riktig mästerdetektiv. Just då hördes tunga steg i trappan. Melanie, Dave och Oliver stelnade till och hörde hur mr Marcus stannade och lyssnade utanför dörren. Först när han hade gått ner igen vågade Melanie andas igen.
”Vad har ni för planer för idag?” undrade mr Marcus vid frukosten dagen därpå. Han lade ifrån sig The Daily Prophet medan han tittade på Melanie och Dave.
”Jo, vi hade tänkt göra läxor, du vet…”, svarade Melanie med ett brett leende. Mr Marcus kastade bak huvudet och skrattade hjärtligt.
”Alltid lika hemlighetsfulla!” Han fortsatte att skrocka hjärtligt då Oliver kom in i rummet, gäspandes och rufsig i håret.
”Titta här kommer min äldste son!” utropade mr Marcus glatt. ”Vad får dig att glädja oss med din närvaro? Slå dig ner, Oliver.” Han klappade på stolen bredvid sig och viftade med sin stav så att en tallrik gröt kom flygande.
”Tänker du vara lika hemlig som de där två?” Oliver såg för en sekund ut som om han inte förstått vad hans pappa frågat men slätade snabbt ut sina anletsdrag. Under förevändningen att kväva en gäspning kastade han en blick åt Melanie och Dave på andra sidan bordet. Han ryckte på axlarna åt sin pappa och tog en bit rostat bröd till gröten. Mr Marcus brast än en gång ut i skratt och hans mage guppade riskabelt.
”Ja, se ungdomar!” Med ens blev han allvarlig och sänkte rösten som om han var rädd att någon skulle tjuvlyssna. ”Men det är bäst att ni är försiktiga, vi lever i farliga tider som ni kanske vet …” Han spände sina mörkbruna ögon i var och en av dem, som för att se om de förstått. Med en obehaglig stöt i magen fick Melanie för sig att mr Marcus visste att ungdomarna var dem på spåren. Tystnaden bröts av vingslag och mr Marcus tittade förvånat ner på sin tidning som för att se om den verkligen var där eller i klorna på ugglan som flög in genom det öppna fönstret. Men det var Harrys snövita uggla Hedwig som landade på bordet med ett brev till Melanie och ett till Dave.
Vad är det som händer, varför är det ingen som berättar något för mig?
Harry
Det stod likadant i Daves brev. De kunde inte annat än svara att det inte var något som hände.
”Men borde det vara något som hänt?” frågade Melanie osäkert och hemska bilder letade sig in i hennes hjärna. Familj och vänner anfallna, skadade, borta ... Hon fick dåligt samvete över att Harry tydligen fortfarande satt instängd hos sin moster och morbror. Melanie lade till några ”förlåt” och ”om jag kunde spöktransferera mig hade jag kommit och hämtat dig på direkten” i sitt svar till Harry.
Melanies fråga verkade ha satt igång liknande tankar hos de andra för det hade blivit skrämmande tyst runt frukostbordet.
”Är det något som hänt?” frågade Oliver sin pappa med ett trotsigt tonfall. Mr Marcus såg för ett ögonblick förbluffad ut men han slätade kvickt ut sina anletsdrag.
”Nej, inget ni behöver oroa er för”, sade han bestämt och avslutade diskussionen. Frukosten avslutades under tystnad, och på vindsvåningen skildes de åt för att byta om, pojkarna i Olivers rum och Melanie i Daves.
Det var en oerhört varm dag och Melanie kom fram till att hon skulle ha på sig ett par jeansshorts och hennes favoritlinne som var randigt i olika färger. Problemet var linnet inte syntes till, så hon började leta i den gigantiska kofferten. Det här kunde ta hela dagen.
Just då hände flera saker på en gång.
Dave öppnade dörren och klev in, men frös i steget. Melanie upptäckte att hon bara hade en bh på sig, skrek till och for efter något att sätta på sig. Kläderna flög åt alla håll.
”DAVE!” Han smällde igen dörren och hon kunde höra hur han skrek ursäkter från andra sidan. Hon letade nu febrilt i kofferten och hittade tillslut vad hon sökte efter.
”Du kan komma in nu.” Han såg skamsen ut och Melanie fick försäkra honom flera gånger om att det inte gjorde något. Hon kände sig dum som hade fått honom generad.
”Vet ni vad, jag övertalade pappa att vi får – ” Oliver blev ett stort frågetecken då han såg dem. Han tittade från Dave, som stod lutad mot väggen och såg chockad ut, till Melanie som stod mitt i rummet med sina kläder vilt utspridda runt sig.
”Vad gör ni?”
Dave tittade också på scenen omkring sig och verkade – till Melanies lättnad – kvickna till.
”Ja du ...” sade han och flinade till.
”Vadårå?” utbrast Melanie. ”Jag kallar det horisontell garderob.”
”Ja, vi andra kallar det golv”, sade Oliver med ett leende. ”Men jag tänkte faktiskt berätta att jag övertalade pappa att låta oss spendera dagen vid sjön!” Han lät som att han förväntade sig applåder och Melanie klappade ironiskt. Oliver rynkade pannan. ”Det var inte lätt kan jag säga”, sade han och berättade hur deras föräldrar i början av sommarlovet hade haft en hetsig diskussion om huruvida bröderna skulle få vara hemma ensamma under sommaren eller inte. Det hade slutat med att mr Marcus började med att stanna hemma de närmaste veckorna och han hade hållit dem under noga uppsikt.
”Ett exempel var igår kväll”, sade Dave.
Melanie rös till vid känslan av att det öppna Marcushemmet som hon kände till långsamt var på väg att ändras.
Till slut packades ändå väskorna fulla med underbara rätter gjorda av mr Marcus och de kom iväg.
Den en gång så lummiga och livfulla skogen låg torr och livligheten lyste med sin frånvaro. Efter en kvarts tyst vandring glesnade träden och bakom ett buskage visade sig en glänta, drygt femtio meter i diameter och i mitten låg den lilla mörkblå sjön. På deras högra sida och mittemot dem höjde sig marken och i fjärran blev kullarna berg.
Deras dämpade stämning förändrades drastiskt när de vek ut den enorma rutiga filten i mossan och lade ifrån sig sina väskor.
”Sisten i!” ropade Melanie halvvägs ner i vattnet. Alla tre hade satt på sig badkläder i huset men Melanie var uppenbarligen snabbast på att dra av sig kläderna. Hon kastade sig ner i vattnet som kom som en skön kontrast till hettan i solen. Hon kunde höra plask bakom sig; snart var Oliver och Dave bredvid henne. De simmade lite halvhjärtat och stänkte på varandra.
”Tror ni Harry undrar vad Ni-vet-vem har för sig?” undrade Oliver. Han tog några simtag med blicken fäst på Melanie och Dave. Trots att han var allvarlig verkade det nästan som han väntat hela dagen på att få ställa den frågan.
”Ja”, svarade Melanie bestämt. ”Jag undrar också det ... Det står ju ingenting i The Prophet.”
Oliver rynkade pannan. ”Ministeriet styr The Prophet nu, det kan jag sätta Daves trollstav på” – Dave höjde på ögonbrynen men sa inget – ”Tänk bara på all smörja de har skrivit om Harry och Dumbledore den senaste tiden.”
”Mugglarna då?” undrade Melanie.
”Nej”, sa Dave. ”Jag kan sätta Oliver på att Ministeriet inte har något på mugglarna.” Oliver flinade.
”Så de kanske skulle rapportera ifall något hände?”
”Ja, men jag är ganska säker på att de inte har gjort det, Melanie. Harry borde ju veta då, eller hur?” Hon nickade eftertänksamt och kände ett starkt behov av att få läget förklarat för sig, att bli lugnad och tillsagd att det inte var någon fara. Dave var vanligtvis bra på sådant.
Hon visste att han tänkte, att han valde sina ord, att han formulerade sina tankar. Det var så han var, Dave.
”Han ... jag tror i sånt fall att Ni-vet-vem vill hålla det hemligt ... Var inte det meningen när han kom tillbaka?” Dave tittade osäkert på dem. De hade inte diskuterat slutet på föregående termin, när Harry kom ut ur labyrinten med Cedric Diggorys döda kropp och skrek att Voldemort var tillbaka. Melanie rös vid blotta tanken.
”Han ville att Harry skulle dö då”, sade Oliver dämpat och Melanie svalde. En iskall sten sjönk djupt ner i hennes mage och när hon öppnade munnen var det som en viskning, knappt hörbar:
”Det är läskigt att inte veta.”
Resten av dagen aktade de sig noga för samtalsämnen som innefattade onda trollkarlar och mord. Det kändes som att alla ville göra det bästa av dagen, eftersom Melanie skulle åka hem på eftermiddagen. Melanie själv hade ingenting emot det, bortsett från att hon skulle hem.
Så småningom kom stunden då Melanie sprang omkring på vindsvåningen och kastade ner alla sina kläder och prylar i kofferten. Under tiden funderade hon på när de skulle komma att ses igen, första september var i Melanies mening alldeles för sent. De hade kommit överens om att höras så fort som möjligt och var eniga om att ta reda på mer om sina föräldrars hemlighetsmakeri. Men hemligheter var strängt förbjudna i ugglepost, så de hade ett problem att lösa.
”Vi ses”, sade hon med ett leende till Dave och Oliver innan hon kastade pulvret över lågorna som flammade upp i grönt. Vimmelkantig snubblade Melanie ur spisen och ut i vardagsrummet. Mumlande röster nådde hennes öron. Hon suckade irriterat. Hade Allison ett hemligt möte igen?
”Mamma, hallå?” Det kanske var Dumbledore? Nej, det var väl ändå för otroligt. Ändå var Melanies sinnen på helspänn när hon steg in i köket.
Allison drack te och pratade svagt leende med en man som satt med ryggen mot Melanie, så hon kunde bara se hans lappade resmantel som hängde över stolen. Han vände sig om och Melanie stirrade in i det medtagna ansiktet.
”Hej, Melanie”, sade hennes gamla lärare i försvar mot svartkonster, Remus Lupin.
Melanie rätade på ryggen. Hon var en smal fjortonårig flicka med ganska långt, svart hår och gråblå ögon. Hon hade ärvt sin pappas utseende, och om det var något som Melanie var stolt över var det att vara lik sin pappa. Även om hon bara känt honom i drygt ett år älskade hon honom.
Melanie kände sig ensam och saknade Dave, Harry, Ron och Hermione trots att det inte var länge sedan hon sist träffade sina vänner. Hon var så van vid att ha mycket folk runtomkring sig och att det alltid var något på gång, så att komma hem kändes tomt. Ugglebrev hade skickats frenetiskt mellan vännerna men inget utav breven hade varit intressant alls. De hade fått lova dyrt och heligt att inte skriva något viktigt i ett brev eftersom risken att ugglorna blev uppsnappade var alldeles för stor.
Melanie fingrade otåligt på en liten och sliten medaljong i form av ett hjärta som hon hade om halsen. Hon hade fått medaljongen när hon var väldigt liten och den betydde mycket för henne. Inuti hjärtat fanns två rörliga fotografier. Det ena var på hennes stiliga pappa som skrattade lyckligt upp mot fotografen, med det långa, svarta håret flygande. Det andra kortet var på hennes magra och bleka mamma. En våg av frustration sköljde över Melanie. Inte en enda gång på denna vecka hade Allison frågat vad som hänt i slutet av förra terminen, inte en enda gång hade hon frågat Melanie något om Sirius, inte en enda gång hade Allison satt sig ner på Melanies säng undrat hur hon mådde. Var hon hjärntvättad av trolldomsminister Cornelius Fudge och trodde som alla andra att Harry och Dumbledore var galna? Visste hon ens att Melanie hade återförenats med sin pappa och höll regelbunden kontakt med honom?
Melanie suckade djupt och hennes önskan sedan barnsben om att Sirius skulle komma för att hämta henne och låta henne bo med honom, flammade upp. En tanke slog Melanie just som hon släppt medaljongen. Hon skulle skriva till Sirius.
Jag åker till Dave. Det kommer bli skönt att slippa mamma ett tag, men jag vill träffa dig också. Kan jag bo hos dig?
”Det är till pappa, se till att han svarar. Senare idag åker jag hem till Dave och vi ska sova över där en natt. Så att du vet var jag är.” Melanie band fast brevet vid Howies ben och han tog en sekunds sats mot hennes arm innan han flög ut genom det öppna fönstret. Melanie stod och tittade efter honom tills han var så liten att han inte syntes längre. Det var en fin uggla, tänkte hon. Melanie hade fått Howie innan sitt tredje år på Hogwarts av Sirius. Fast då visste hon inte att det var Sirius som hade gett henne ugglan, eftersom han precis rymt från Azkaban.
Tiden gick onaturligt sakta och Melanie klarade inte av att sitta stilla längre. Hon hoppade upp från sängen och tassade ner för trappan med kofferten släpande efter sig. Så fort hon nått nedervåningen kände hon att det var något som inte stämde. Hon stannade upp och lyssnade. Röster. Det var mycket svårt att lokalisera var rösterna kom ifrån eftersom de fyra dörrarna omkring henne var stängda. Melanie chansade och öppnade dörren direkt till vänster; Allisons arbetsrum. Det var tomt och tyst. Melanie rynkade pannan. Hon hade trott att Allison pratade jobb med någon från ministeriet och då skulle de självklart samtala i arbetsrummet. Vem var det i så fall Allison pratade med? Melanie kände en liten stöt i magen. Var det ens Allison som pratade?
På smått osäkra ben gick Melanie genom dörren mittemot arbetsrummet till den lilla korridoren som ledde till vardagsrummet. Dörren var öppen och Melanie kunde se en välbekant mans huvud i lågorna, lågmält pratande med Allison. Melanie funderade på att tjuvlyssna på samtalet, eftersom de verkade så hemlighetsfulla, men de hade redan sett henne stå stilla i dörröppningen.
”Melanie! Trevligt att se dig!” hälsade Arthur Weasley glatt.
”Hej mr Weasley”, svarade hon, men han hade redan vänt sig till Allison igen.
”Jo, jag hoppas du förstår hur det ligger till och vad vi har framför oss. Jag kan i alla fall inte stanna längre. Trevligt att pratas vid, Allison.” Och med en menande blick mot henne försvann han med ett litet puff. Hennes mamma vände sig mot henne.
”Jaha, har du packat färdigt?”
”Jag har inte ens packat upp”, flinade Melanie och ställde ifrån sig kofferten med en lite duns på golvet. Allison nickade och höll fram krukan med flampulvret mot henne.
Snart klev Melanie, lätt vimmelkantig, ut i familjen Marcus vardagsrum. Hon möttes av Angelica Marcus.
”Åh, Melanie gumman, så underbart att äntligen träffa dig igen!” utropade hon samtidigt som hon gav Melanie en kyss på varje kind. Hon var en mycket imponerande syn med sin långa, gängliga figur och det kastanjebruna håret uppsatt i en knut bak på huvudet. Men hennes ögon var vänliga och klart blå.
Så fort Allison snubblade ut ur eldstaden kastade sig mrs Marcus över henne också. Samtidigt som Allison fick smällande kyssar på kinderna kom Dave in i rummet. Han hade inte fått sin mammas längd, han var ungefär lika lång som Melanie själv och hans ögon var bruna. Dave drog det halvlånga, mörkblonda håret ur ögonen då han strålande tittade på Melanie. Snart blev hon omfamnade i en broderlig kram av honom.
”Jag hade inte klarat av en dag till”, mumlade hon i hans öra och han skrattade.
”Du klarar dig alltid”, svarade han just som som Daves reslige bror Oliver förenade sig med dem.
”Hej Melanie”, flinade han och skakade hennes hand och gav henne en klapp på ryggen. ”Dave har längtat ihjäl sig efter dig”, lade han till i viskande ton.
”Lägg av!” ropade Dave och boxade till sin bror på armen.
”Pojkar”, sade mrs Marcus. ”Varför gör ni inte något konstruktivt istället som att hjälpa Melanie med hennes koffert?” Oliver gav Dave en triumferande blick samtidigt som de gjorde som de blivit tillsagda. När de tagit sig ner för den långa trappan igen fann de att köksdörren var stängd. Melanie, som alltid upplev familjen Marcus hus som kolossalt öppet och välkomnande, fann den stängda dörren mycket egendomlig. Dave och Oliver utbytte skeptiska blickar och alla tre stannade upp för att lyssna. När dämpade röster nådde deras öron vände det sig i magen på Melanie eftersom hon mindes Allison snarlika samtal med mr Weasley. Det var något som inte stämde.
Oliver fumlade med något i sin ficka. Efter några sekunder drog han fram en trasslig hög med snören i olika färger, som det tog åtskilliga, värdefulla ögonblick att trassla upp. När han väl hade tre separata, långa snören i sin hand gav han Melanie och Dave varsitt. Melanie trodde att han skämtade. Vad skulle de med varsitt snöre till? Dave verkade tänka i samma banor för han gestikulerade frågande mot Oliver, som först såg irriterad ut men snart gick det upp för honom vad Dave menade.
”Det är en prototyp av Fred och Georges förlängningsöron”, andades han, stoppade in ena änden av sitt snöre i örat och stack in den andra änden under dörren. ”För-längnings-öron”, betonade han irriterat när varken Melanie eller Dave förstod. Dave ryckte på axlarna och gjorde tveksamt likadant som Oliver. Melanie, som litade på Fred och George, var inte lika tveksam till det regnbågsfärgade snöret hon hade i örat. Hon lät det slinka in under dörren och det kröp iväg av sig själv, lite vingligt men det kom i alla fall in under dörren.
Med ens kunde hon höra massa brus blandat med någons röst. Hon kunde inte uppfatta orden … ett ögonblicks tystnad … Melanie vågade nästan inte andas.
Hon hörde mrs Marcus misstrogna röst: ”Grimmaldiplan?” Det blev tyst en stund. ”Av alla platser ...”
”Du sa det själv älskling, vi har inte mycket till val.” Det knastrade i förlängningsörat medan mr Marcus rörde sig i köket.
”Men ...” mrs Marcus verkade inte veta hur hon skulle fortsätta. ”Det har bott hemska personer i det där huset!”
”Angelica ...”
”Ta inte illa upp”, skyndade hon sig att tillägga.
”Nej ... nej då”, mumlade Allison. Det knastrade till igen när hon fortsatte: ”Sirius skulle faktiskt hålla med dig.” Melanie tittade förvånat från Dave till Oliver. Vad pratade de om egentligen?
Mr Marcus harklade sig. ”Jag tror Dumbledore vet vad han gör.” De andra mumlade instämmande. Dumbledore? Melanie förstod ingenting. ”Vi kanske ska hämta ungarna”, fortsatte han. ”Maten börjar bli klar.”
Melanie, Dave och Oliver hoppade upp och rusade in i vardagsrummet så fort de kunde utan att göra något ljud ifrån sig. Melanie svor inombords samtidigt som hon tog sats och hoppade över den mörkbruna soffkanten och slängde sig ner i den med en dov duns. Dave dundrade ner över henne i samma ögonblick som Oliver kastade sig ner i en fåtölj. Melanie försökte anlägga ett vi-har-suttit-här-hela-tiden-och-pratat-ansiktsuttryck.
Mrs Marcus klev in i rummet. ”Maten är strax klar.”
Oliver visslade lågt när de följde mrs Marcus till köket. ”Det var nära ögat.” Melanie suckade lättat och instämde.
”Melanie!” utropade mr Marcus när hon klev in i köket. Han var kortare än sin fru, ganska knubbig och syntes aldrig utan den lekfulla glimten i sina mörkbruna ögon. Mr Marcus skakade Melanies hand. ”Finbesök”, sade han med en blinking och Melanie flinade. När han vände sig om kunde Melanie se att hans råttfärgade hår var glest och flinten betydligt större än sist.
”Oliver!”
”Melanie, se upp!” Melanie vände sig om i tid att se hur mrs Marcus med ett häftigt viftande stoppade en stapel med tallrikar från att flyga rakt in i Melanie.
”Eh ... tack”, sade hon, fortfarande med blicken på tallrikarna som illavarslande nog hängde kvar i luften. Mrs Marcus var upptagen med att ge Oliver en sådan utskällning att Melanie trodde att hans öron skulle trilla av. Mr Marcus lovade, med en blinkning åt Melanies håll, att han skulle lära Oliver ett och annat om hushållsförtrollningar. Melanie kunde inte hålla sig, utan brast ut i skratt. Snart stämde de övriga in och Melanie tyckte att stämningen lättade.
Resten av kvällen fortsatte utan några fler olyckor och snart klättrade Melanie efter Dave upp för den långa och smala trappan till vindsvåningen. Oliver hade snurrat runt på plats, spöktransfererat sig och sparat åtskilliga sekunder.
”Han gör så hela tiden”, muttrade Dave. ”Ända sedan vi kom hem.”
”Vilken latmask!”
”Vad är det jag hör?” hördes Olivers röst.
”Sanningen svider, eller hur Oliver”, skrattade Dave men tystnade kvickt när Oliver tog ett nackgrepp på honom och brottade ner honom på den ena sängen. Melanie kastade en road blick på dem. Hon var alldeles för trött för att lägga sig i. Mätt var hon också - mr Marcus hade överträffat sig själv med middagen, trots att han jobbade som kock. Melanie lät blicken vandra mot de stora fönstren och tittade på den fantastiska utsikten. Hon hade aldrig sovit i det här rummet men hon visste att när solen var på väg upp lyste den upp hela rummet. Effekten förstärktes genom att väggarna hade målats vita. Melanie funderade på om Dave var avundsjuk på att Oliver hade fått det bästa rummet, själv hade hon gärna väckts av solen. Det kändes lagom lugnt och fridfullt. Inte som alla gånger Fred och George hade väckt henne i Kråkboet. All världens smällare och höns i sängen var långt ifrån lugnt.
”Hallå, sover du eller?” En kudde dunsade ner över Melanie. En sekund till och hon hade somnat.
”Vad ska jag göra då när ni ligger där borta och kramas?” Dave och Oliver kastade en förfärad blick på varandra och ökade avståndet mellan varandra med minst tjugo centimeter. Melanie skrattade, men plötsligt blev hon allvarlig.
”Grimmaldiplan. Var ligger det?” Dave ryckte på axlarna och Oliver skakade på huvudet.
”Det är något på gång”, sade han. Melanie tyckte att det lät väldigt olycksbådande.
”Men vadå...?”
”Något de måste hålla hemligt för oss ...” Oliver lät skeptisk. Melanie tyckte att allt verkade så bisarrt. Hennes mamma kunde väl inte vara inblandad i något hemligt?
”Alltså ...” började Dave sakligt och harklade sig. ”Mamma och pappa, Allison, Sirius, Dumbledore ...”
”Och mr Weasley!” Melanie kom plötsligt ihåg sin mammas mystiska samtal tidigare på dagen.
”Okej”, fortsatte Dave och såg fundersam ut. ”Tänk om – Allison och mr Weasley jobbar ju tillsammans – tänk om de inte kan prata om det på Ministeriet ...!”
”För Ministeriet gillar inte Dumbledore.”
”... och pappa är fortfarande efterlyst!” Melanies oväntade upprymdhet avspeglade sig i Dave och Olivers ansikten – hon kände sig som en riktig mästerdetektiv. Just då hördes tunga steg i trappan. Melanie, Dave och Oliver stelnade till och hörde hur mr Marcus stannade och lyssnade utanför dörren. Först när han hade gått ner igen vågade Melanie andas igen.
”Vad har ni för planer för idag?” undrade mr Marcus vid frukosten dagen därpå. Han lade ifrån sig The Daily Prophet medan han tittade på Melanie och Dave.
”Jo, vi hade tänkt göra läxor, du vet…”, svarade Melanie med ett brett leende. Mr Marcus kastade bak huvudet och skrattade hjärtligt.
”Alltid lika hemlighetsfulla!” Han fortsatte att skrocka hjärtligt då Oliver kom in i rummet, gäspandes och rufsig i håret.
”Titta här kommer min äldste son!” utropade mr Marcus glatt. ”Vad får dig att glädja oss med din närvaro? Slå dig ner, Oliver.” Han klappade på stolen bredvid sig och viftade med sin stav så att en tallrik gröt kom flygande.
”Tänker du vara lika hemlig som de där två?” Oliver såg för en sekund ut som om han inte förstått vad hans pappa frågat men slätade snabbt ut sina anletsdrag. Under förevändningen att kväva en gäspning kastade han en blick åt Melanie och Dave på andra sidan bordet. Han ryckte på axlarna åt sin pappa och tog en bit rostat bröd till gröten. Mr Marcus brast än en gång ut i skratt och hans mage guppade riskabelt.
”Ja, se ungdomar!” Med ens blev han allvarlig och sänkte rösten som om han var rädd att någon skulle tjuvlyssna. ”Men det är bäst att ni är försiktiga, vi lever i farliga tider som ni kanske vet …” Han spände sina mörkbruna ögon i var och en av dem, som för att se om de förstått. Med en obehaglig stöt i magen fick Melanie för sig att mr Marcus visste att ungdomarna var dem på spåren. Tystnaden bröts av vingslag och mr Marcus tittade förvånat ner på sin tidning som för att se om den verkligen var där eller i klorna på ugglan som flög in genom det öppna fönstret. Men det var Harrys snövita uggla Hedwig som landade på bordet med ett brev till Melanie och ett till Dave.
Vad är det som händer, varför är det ingen som berättar något för mig?
Harry
Det stod likadant i Daves brev. De kunde inte annat än svara att det inte var något som hände.
”Men borde det vara något som hänt?” frågade Melanie osäkert och hemska bilder letade sig in i hennes hjärna. Familj och vänner anfallna, skadade, borta ... Hon fick dåligt samvete över att Harry tydligen fortfarande satt instängd hos sin moster och morbror. Melanie lade till några ”förlåt” och ”om jag kunde spöktransferera mig hade jag kommit och hämtat dig på direkten” i sitt svar till Harry.
Melanies fråga verkade ha satt igång liknande tankar hos de andra för det hade blivit skrämmande tyst runt frukostbordet.
”Är det något som hänt?” frågade Oliver sin pappa med ett trotsigt tonfall. Mr Marcus såg för ett ögonblick förbluffad ut men han slätade kvickt ut sina anletsdrag.
”Nej, inget ni behöver oroa er för”, sade han bestämt och avslutade diskussionen. Frukosten avslutades under tystnad, och på vindsvåningen skildes de åt för att byta om, pojkarna i Olivers rum och Melanie i Daves.
Det var en oerhört varm dag och Melanie kom fram till att hon skulle ha på sig ett par jeansshorts och hennes favoritlinne som var randigt i olika färger. Problemet var linnet inte syntes till, så hon började leta i den gigantiska kofferten. Det här kunde ta hela dagen.
Just då hände flera saker på en gång.
Dave öppnade dörren och klev in, men frös i steget. Melanie upptäckte att hon bara hade en bh på sig, skrek till och for efter något att sätta på sig. Kläderna flög åt alla håll.
”DAVE!” Han smällde igen dörren och hon kunde höra hur han skrek ursäkter från andra sidan. Hon letade nu febrilt i kofferten och hittade tillslut vad hon sökte efter.
”Du kan komma in nu.” Han såg skamsen ut och Melanie fick försäkra honom flera gånger om att det inte gjorde något. Hon kände sig dum som hade fått honom generad.
”Vet ni vad, jag övertalade pappa att vi får – ” Oliver blev ett stort frågetecken då han såg dem. Han tittade från Dave, som stod lutad mot väggen och såg chockad ut, till Melanie som stod mitt i rummet med sina kläder vilt utspridda runt sig.
”Vad gör ni?”
Dave tittade också på scenen omkring sig och verkade – till Melanies lättnad – kvickna till.
”Ja du ...” sade han och flinade till.
”Vadårå?” utbrast Melanie. ”Jag kallar det horisontell garderob.”
”Ja, vi andra kallar det golv”, sade Oliver med ett leende. ”Men jag tänkte faktiskt berätta att jag övertalade pappa att låta oss spendera dagen vid sjön!” Han lät som att han förväntade sig applåder och Melanie klappade ironiskt. Oliver rynkade pannan. ”Det var inte lätt kan jag säga”, sade han och berättade hur deras föräldrar i början av sommarlovet hade haft en hetsig diskussion om huruvida bröderna skulle få vara hemma ensamma under sommaren eller inte. Det hade slutat med att mr Marcus började med att stanna hemma de närmaste veckorna och han hade hållit dem under noga uppsikt.
”Ett exempel var igår kväll”, sade Dave.
Melanie rös till vid känslan av att det öppna Marcushemmet som hon kände till långsamt var på väg att ändras.
Till slut packades ändå väskorna fulla med underbara rätter gjorda av mr Marcus och de kom iväg.
Den en gång så lummiga och livfulla skogen låg torr och livligheten lyste med sin frånvaro. Efter en kvarts tyst vandring glesnade träden och bakom ett buskage visade sig en glänta, drygt femtio meter i diameter och i mitten låg den lilla mörkblå sjön. På deras högra sida och mittemot dem höjde sig marken och i fjärran blev kullarna berg.
Deras dämpade stämning förändrades drastiskt när de vek ut den enorma rutiga filten i mossan och lade ifrån sig sina väskor.
”Sisten i!” ropade Melanie halvvägs ner i vattnet. Alla tre hade satt på sig badkläder i huset men Melanie var uppenbarligen snabbast på att dra av sig kläderna. Hon kastade sig ner i vattnet som kom som en skön kontrast till hettan i solen. Hon kunde höra plask bakom sig; snart var Oliver och Dave bredvid henne. De simmade lite halvhjärtat och stänkte på varandra.
”Tror ni Harry undrar vad Ni-vet-vem har för sig?” undrade Oliver. Han tog några simtag med blicken fäst på Melanie och Dave. Trots att han var allvarlig verkade det nästan som han väntat hela dagen på att få ställa den frågan.
”Ja”, svarade Melanie bestämt. ”Jag undrar också det ... Det står ju ingenting i The Prophet.”
Oliver rynkade pannan. ”Ministeriet styr The Prophet nu, det kan jag sätta Daves trollstav på” – Dave höjde på ögonbrynen men sa inget – ”Tänk bara på all smörja de har skrivit om Harry och Dumbledore den senaste tiden.”
”Mugglarna då?” undrade Melanie.
”Nej”, sa Dave. ”Jag kan sätta Oliver på att Ministeriet inte har något på mugglarna.” Oliver flinade.
”Så de kanske skulle rapportera ifall något hände?”
”Ja, men jag är ganska säker på att de inte har gjort det, Melanie. Harry borde ju veta då, eller hur?” Hon nickade eftertänksamt och kände ett starkt behov av att få läget förklarat för sig, att bli lugnad och tillsagd att det inte var någon fara. Dave var vanligtvis bra på sådant.
Hon visste att han tänkte, att han valde sina ord, att han formulerade sina tankar. Det var så han var, Dave.
”Han ... jag tror i sånt fall att Ni-vet-vem vill hålla det hemligt ... Var inte det meningen när han kom tillbaka?” Dave tittade osäkert på dem. De hade inte diskuterat slutet på föregående termin, när Harry kom ut ur labyrinten med Cedric Diggorys döda kropp och skrek att Voldemort var tillbaka. Melanie rös vid blotta tanken.
”Han ville att Harry skulle dö då”, sade Oliver dämpat och Melanie svalde. En iskall sten sjönk djupt ner i hennes mage och när hon öppnade munnen var det som en viskning, knappt hörbar:
”Det är läskigt att inte veta.”
Resten av dagen aktade de sig noga för samtalsämnen som innefattade onda trollkarlar och mord. Det kändes som att alla ville göra det bästa av dagen, eftersom Melanie skulle åka hem på eftermiddagen. Melanie själv hade ingenting emot det, bortsett från att hon skulle hem.
Så småningom kom stunden då Melanie sprang omkring på vindsvåningen och kastade ner alla sina kläder och prylar i kofferten. Under tiden funderade hon på när de skulle komma att ses igen, första september var i Melanies mening alldeles för sent. De hade kommit överens om att höras så fort som möjligt och var eniga om att ta reda på mer om sina föräldrars hemlighetsmakeri. Men hemligheter var strängt förbjudna i ugglepost, så de hade ett problem att lösa.
”Vi ses”, sade hon med ett leende till Dave och Oliver innan hon kastade pulvret över lågorna som flammade upp i grönt. Vimmelkantig snubblade Melanie ur spisen och ut i vardagsrummet. Mumlande röster nådde hennes öron. Hon suckade irriterat. Hade Allison ett hemligt möte igen?
”Mamma, hallå?” Det kanske var Dumbledore? Nej, det var väl ändå för otroligt. Ändå var Melanies sinnen på helspänn när hon steg in i köket.
Allison drack te och pratade svagt leende med en man som satt med ryggen mot Melanie, så hon kunde bara se hans lappade resmantel som hängde över stolen. Han vände sig om och Melanie stirrade in i det medtagna ansiktet.
”Hej, Melanie”, sade hennes gamla lärare i försvar mot svartkonster, Remus Lupin.
|
Tillbaka till start |