Kapitel 3 - Välkommen hem
Av allt Melanie väntat sig var detta inget av det.
Han log. Melanie fick en minnesbild från sitt tredje år på Hogwarts; en yngre och piggare Remus Lupin som log på samma sätt, och sa att Melanie var mycket lik sin pappa.
”Men … professor Lupin …?”
”Remus. Jag är inte din lärare längre.” Hon var väldigt förvirrad och stirrade från Remus till Allison, som betraktade sitt te, och tillbaka igen.
”Sätt dig, för all del.” Han drog ut stolen bredvid sig. ”Te?” Melanie nickade stumt och en kopp te dök upp framför henne.
”Varför …?” Var allt hon fick ur sig.
”Varför jag är här?” Melanie nickade igen. Han hade den där ovanan att kunna läsa henne. Hon antog att hon verkligen måste vara väldigt lik sin pappa.
”Jag ska ta med dig till Sirius.” Melanie hade glömt bort att hon skickat en uggla till sin pappa innan hon åkte till Dave. Innan hon ens hann öppna munnen och fråga svarade han: ”Din pappa är den näst mest eftersökta trollkarlen i landet, vet du. Hur skulle det se ut om han kom och knackade på er dörr?”
”Som att han ville komma och hälsa på sin dotter”, flinade Melanie.
”Precis. Därför är ni säkert övervakade av ministeriet.”
”Men han är ju oskyldig!”
”Som vi sa för ett år sedan: vi har inga bevis. Peter kom undan.”
”Men vi såg ju – !”
”Hetsa inte upp dig, Melanie. Du vet att det var ord mot ord.” Jo, Melanie kom mycket väl ihåg hur Snape först hade ljugit för ministern om hur Sirius hade kastat en Confundus-besvärjelse över Melanie, Harry, Ron och Hermione, och sedan ”råkat” avslöja att Remus var en varulv, vilket kostat Remus jobbet.
”Tänk inte mer på det nu”, sade Remus avfärdande. ”Har du packat?” frågade han istället. Hon nickade – hon hade inte packat upp. Men hon var fortfarande förvirrad. Inte hade det blivit bättre av att gamla minnen hade kommit upp till ytan. Och det var minst sagt överväldigande att komma in i sitt kök och bli bjuden på te av Remus Lupin.
”Vi ska väl …”, började han, vänd mot Allison, och reste sig upp. Han tryckte hennes axel när han gick förbi henne. ”Sirius väntar. Jag antar att vi kommer berätta allt när vi är där”, fortsatte han, nu vänd åt Melanie. ”Kommer du?”
Hon hoppade upp och sprang efter sin koffert och Howies tomma bur. Hon hade varit orolig när han inte kommit tillbaka men nu visste hon att han var hos Sirius. Allison satt kvar i samma position, uppenbarligen inne i sina egna tankar. Melanie blev plötsligt medveten om Remus blick i hennes nacke och kände sig tvungen att säga något till sin mamma.
”Hej då, mamma. Jag åker nu.”
”Ha det så bra”, svarade Allison ganska tonlöst.
”Vi ska åka med Nattbussen”, förklarade Remus när de gick ut på den lilla gatan framför huset, Melanie konkandes på sin koffert och ugglebur. Remus sträckte ut sin trollstavsarm i vädret. Ett skarpt pang ljöd och den lila, trippeldäckade Nattbussen stod framför dem.
”Välkomna till Nattbussen”, sade den finnige konduktören Stan Shunpike och klev ut på gatan. Han hjälpte Melanie på med bagaget och Remus betalade.
”Vänta lite nu …”, sade Stan plötsligt och stirrade på Melanie. ”Du liknar ju …” Hans ansikte skrynklades ihop av koncentration, en min värdig Slytherinaren Gregory Goyle. ”Ernie, visst liknar hon den där galne mördaren Sirius Black! Jo, visst gör hon! Jag kommer ihåg han väl för, för två år sen åkte Harry Potter med oss och han visste inte vem Sirius Black va, så jag visade han bilden från The Prophet, visst gjorde jag Ern?” sa han och det verkade mer som att han pratade med sig själv än Ernie, som var chauffören.
Melanie, som blivit så glad och lättad över att äntligen få träffa Sirius, blev alldeles paff av att höra hur Stan pratade om hennes pappa och Harry, som om de vore utställningsobjekt. Ilskan bubblade upp inom henne.
En lugnande hand lades på hennes axel. Remus verkade veta att hon blev arg och som vanligt hade han en lugnande effekt på henne, så hon svalde sitt ilskna svar och lät sig styras bakåt i bussen. De klev upp för trappan till andra våningen. Det var inte mycket folk på bussen men alla som hört vad Stan sagt stirrade på Melanie som om hon bar på en farlig smitta. Melanie blev ytterst irriterad och glodde ilsket tillbaka. Hon hittade en någorlunda ensam plats längst fram i bussen (efter att en blek häxa lämnat platsen, medan hon stirrade så att Melanie trodde att ögonen skulle trilla ut). Melanie ställde ifrån sig sin koffert och sjönk ner på stolen närmast fönstret med Howies bur i knäet. Remus satte sig bredvid henne.
”Han –!” började hon, samtidigt som bussen förflyttade sig till landsbygden och stolarna de satt på gled bakåt.
”Jag vet …” avbröt Remus. ”Hur var det hos Dave?”
Lika taktfull som alltid bytte han samtalsämne. Melanie kände plötsligt att hon fylldes av en stark tillgivenhet för Remus. Hon hade alltid sett honom som något av en farbror – eftersom det kändes som att hon alltid känt Remus, som att han alltid funnits där för henne, även om de bara känt varandra i omkring två år. När hon sen fick reda på att Remus och Sirius varit nära vänner under deras tid på Hogwarts, passade han ännu bättre in under pappas-bror-kategorin.
”Vi hade jättekul …” Hon berättade mödosamt allt som hänt och vad de gjort hemma hos Dave – det var ganska svårt att ha ett normalt samtal när stolarna de satt på flög åt alla håll. När hon berättade om Allisons och mr och mrs Marcus samtal och Daves slutsatser ryckte det till i Remus mungipor och Melanie tyckte sig se ett roat leende.
”Vad! Du vet något!”
”Låt oss bara säga att Dave är en mycket skärpt kille.” Melanie lipade åt honom. ”Kom igen nu, fortsätt berätta”, sade han retsamt och lyckades inte dölja hur road han var. Melanie, som inte hade lust att sitta och vara låtsassur på Remus, lät sig övertalas och fortsatte berätta. Just då gjorde bussen ett häftigt hopp och stannade tvärt. Melanie och Remus stolar krockade med tomma stolar, andra resenärer och deras bagage för att bilda en stor hög i främre delen av bussen. Det tog åtskilliga minuter att lösgöra sig från röran och hitta Melanies bagage och sätta sig igen – innan Melanie kunde fortsätta berätta.
De fortsatte att småprata tills Stan ropade ”King’s Cross!” och bussen stannade så tvärt att de nästan flög ut genom rutan. Remus reste sig ur röran av stolar och väskor. Han drog upp Melanie på fötter.
”Men … varför?” Melanie tyckte att hon måste ha missat något viktigt för hon förstod inte varför de stannade på King’s Cross. De skulle väl inte åka tåg? Remus föste henne ner för trappan och mot utgången.
”Sen.” Bussens passagerare började stirra igen medan Stan hjälpte dem av med packningen.
”Du ska veta att du är väldigt lik –”
”Min pappa, ja”, svarade Melanie. Hon vinkade retsamt hejdå – sekunden senare försvann bussen med ett ljudligt pang.
”Kom.” Remus började gå. ”Vi ska gå en bit. Och jag vet inte om det var särskilt bra att du sa sådär till honom … men du är ju din pappas dotter …” Ett dumt grin spred sig över Melanies ansikte. Hon var verkligen sin pappas dotter.
”Tack”, flinade hon. ”Men varför stannade vi vid King’s Cross?” Ett flyktigt leende flög över Remus ansikte.
”Det är säkerhetsåtgärder”, svarade han mystiskt. Melanie blev med ens väldigt nyfiken på vart de skulle och försökte få Remus att berätta men han slöt sig som en mussla.
”Du kommer att få veta – snart.” Hon hade inte tänkt på det ur den vinkeln.
De fortsatte promenera under tystnad i, vad som i själva verket var ungefär tjugo minuter, men som kändes som en evighet för Melanie. De kom in på en öppen plats med en vildvuxen gräsplätt i mitten, som omringades av medfarna hus. Vissa var nästan fallfärdiga, noterade Melanie förundrad. Trots den ljusa sommarhimlen var det ändå skumt i vrårna; alla gatlyktor var släckta.
Var det här Sirius uppehöll sig? Bodde han här? Om Melanies liv hade varit annorlunda, hade hon bott här då? Hade hon trivts här? Frågorna virvlade i hennes huvud.
Ett glatt hundgläfs bröt tystnaden och väckte Melanie ur sina funderingar. En stor svart hund kom skuttande mot dem. Melanies hjärta hoppade över ett slag vid åsynen av hunden.
Hon var hemma.
”Skärp dig, Tramptass!” väste Remus när hunden skuttade omkring benen på dem så att de nästan snubblade över honom. Melanie hade lust att göra glädjeskutt tillsammans med Sirius, istället snubblade hon över honom och hade stått på näsan om inte Remus grabbat tag i armen på henne.
Framför dem stod plötsligt en lång och mager man, iförd en himmelsblå klädnad under en svart resmantel. Hans böljande, långa och silverfärgade hår och skägg gick inte att ta miste på.
”Godkväll, Remus”, hälsade Albus Dumbledore.
”Godkväll”, svarade Remus.
”Du har miss Black med dig, ser jag. Melanie”, fortsatte han och sträckte fram handen.
”Pro-professorn”, svarade hon och skakade hans hand. Hon tittade från Dumbledore, till Remus, till Sirius, som fortfarande skuttade omkring dem, och tillbaka igen. Var det här något bisarrt skämt? Dumbledore log.
”Allt är ordnat nu, Remus. Jag tror att Melanie här behöver en förklaring –” fortsatte han, vänd mot Remus. ”Vilket hon också ska få …”, tillade han när Melanie öppnade munnen. ”… inomhus!” avslutade han och fick ett förtjust uttryck. Vagt undrade Melanie om han tyckte att han var rolig, men kom på andra tankar när Dumbledore drog fram ett litet pergament som han räckte över till Melanie och Remus.
Dumbledore tittade på Melanie, som återigen undrade om det var något hon missat. Melanie knep ihop ögonen av koncentration.
“Fidelius-besvärjelse”, mumlade Remus innan Melanie ens hann fråga.
”Först vill jag bara prata lite med Melanie, innan jag försvinner härifrån, och innan ni går in, Remus”, sade Dumbledore och Melanie undrade vem som hade släppt in surrande smaskbin i hennes huvud. Det lät åtminstone som någon hade gjort det, för hennes hjärna verkade surra av överbelastning.
”Melanie, jag måste be dig att lova mig att inte berätta något om Fenixorden för Harry –” Melanie kände hur hon blev lång i ansiktet. Varför skulle inte Harry få veta? Han fick inte veta nånting där han satt ensam och avskild i sin moster och morbrors hus.
”Varför då?” Hon hörde hur trotsig rösten lät.
”Du måste lova mig det.” Hans röst var mild och vänlig, som vanligt; han verkade oberörd av hennes mothugg och det irriterade henne.
”Varför?”
”Harry får inte veta mer än vad han behöver, och du får aldrig, under några omständigheter skriva något viktigt i ett brev. Brev kan bli uppsnappade och lästa, och det sista vi vill är att våra hemligheter läcker ut till … låt oss säga … obehöriga.” Hans ton var fortfarande mild men när Melanie mötte hans ögon utstrålade de bestämdhet och de tycktes se igenom hela Melanie.
”Lova mig det, Melanie.” Hon nickade med en obehaglig känsla i mellangärdet, känslan av att bli läst som en bok av Dumbledore, blandad med den olustiga känslan av att Harry fortfarande hölls utanför.
Med ens blev Melanie omedveten om vad som hände omkring henne, för ovanlighetens skull var hon försjunken i tankar och märkte knappt att Dumbledore försvann från stället eller att Remus, med ett slag från sin trollstav följt av ett antal klickande ljud från olika lås, låste upp en dörr som inte funnits där när de kom, eller att hon gick in igenom den svartmålade och mycket slitna dörren till nummer tolv.
Väl inne i den mörka hallen återvände Melanie till verkligheten av en underlig och obehaglig lukt, som av något mycket gammalt, nästan … ruttet. Men hon hann inte reflektera särskilt mycket över lukten eller den kusliga känslan i rummet för hon föstes ner för en trappa och ner i källaren.
Dörren stängdes och Sirius, i mänsklig form, stegade fram mot henne och omfamnade henne i en björnkram. Melanie blev med ens lugn och allt obehag försvann. Inget annat spelade roll längre – hennes pappa var här.
”Allt bra?” undrade han. Melanie nickade. ”Välkommen förresten!” flinade Sirius och gjorde en ironisk gest mot rummet. Melanie tittade sig omkring, och insåg att det snarare var ett kök än en källare – det stod ett långbord i mitten, som Remus slagit sig ner vid och hängt sin lappade resmantel över stolsryggen, och i taket hängde grytor och stekpannor. Den enda ljuskällan var en brasa som sprakade i bortre änden av rummet.
”Bor du här?” Det lite stela leendet försvann från Sirius ansikte och ersattes med ett förbittrat uttryck.
”Jag trodde aldrig att jag behövde komma tillbaka hit. Det här var mina föräldrars hus …” Han verkade för ett ögonblick försjunken i det förgångna. ”Ett porträtt på min mor hänger i hallen, det var därför vi inte stannade där längre än nödvändigt.” Han insåg att Melanie inte förstod och fortsatte: ”Hon tycker nämligen inte om att ha mig tillbaka i huset.” Han skrattade bittert och stegade iväg mot spisen. Hon väntat sig … ja, en annorlunda plats än Sirius barndomshem.
”Är du hungrig?” frågade Sirius. Melanie nickade, fortfarande tyst. Han började koka pasta och värmde på några köttbullar. Remus plockade fram tre honungsöl och Melanie hittade färdig tomatsås. De slog sig ned vid bordet. Det var så mycket Melanie ville veta, men hon visste inte vad hon skulle fråga först. Sirius verkade lägga märke till hennes tystlåtenhet.
”Du ångrar att du kom hit?” frågade han. Hur skulle hon kunna ångra det? Hon mötte hans blick och insåg att han retades med henne.
”Aldrig”, svarade hon.
”Hur var det hos Dave?” Melanie fick på nytt återge Allisons och mr och mrs Marcus hemlighetsmakeri, Harrys brev och utflykten till sjön.
”Smarta ungar”, sade Sirius leende när hon var färdig.
Remus nickade. ”Jag sa samma sak.”
”Men ...” sade Melanie och lade ihop sina bestick på den tomma tallriken. ”Kan ni inte berätta, vad är det som pågår?”
”Tja”, sa Sirius och kliade sig i skäggstubben. ”De hade rätt helt enkelt. Voldemort har inte mycket för sig, inte utåt i alla fall.”
”Vad menar du med det?” frågade Melanie. ”‘Inte utåt’?”
”Ja, det är ju knappast så att han ligger hemma i soffan och suger på tummen, om vi säger så. Så vitt vi vet försöker han bygga upp sin armé igen, men i skymundan.”
”Trots att Dumbledore fick veta på direkten att han var tillbaka, så är situationen gynnsam för honom. Det är Fudge och Ministeriets inställning som får folk att tvivla, och det skapar rädsla.” Melanie förstod vad Remus menade, hon upprepade vad hon sagt till Dave och Oliver:
”Det är läskigt att inte veta.” Remus nickade allvarligt och Sirius klappade henne uppmuntrande på ryggen. ”Men jag undrar ... vad är Fenixorden?” Remus sänkte sin honungsöl. ”Som Dumbledore pratade om där ute ...” Sirius kastade en förvånad blick mot Remus.
”Vet hon inte?”
Han ställde ifrån sig sin bägare och skakade bistert på huvudet. ”Allison har inte berättat det.”
”Inte berättat –” upprepade Sirius hetsigt.
”Berättat vadå?” utropade Melanie, sprickfärdig av nyfikenhet.
”Nej, Sirius”, sa Remus, som om det inte varit något avbrott. Melanie kände sig som ett litet barn som förtvivlat försökte övertala sina föräldrar att köpa glass mitt i vintern.
”Vare sig du vill det eller inte så har Melanie faktiskt en mamma också.”
”Varför måste du alltid försvara henne?”
”Jag skulle inte behöva det om du slutade attackera henne ...” sa Remus behärskat.
”Äh, kom igen”, utbrast Sirius.
”Du vet att det inte är som förut – det har gått, vadå, tretton år –”
”Det är ju inte som att du kan skylla det på mig”, avbröt Sirius mörkt.
”Nej”, sade Remus hastigt. ”Det vet du att jag inte gör. Men hon har haft det tufft –”
”Vad har jag haft det då?” Sirius höjde rösten.
”... Jag menar bara att det inte har varit en dans på rosor utanför heller! Sirius, Allison var arton år och hade förlorat ALLT. Familjen vände henne ryggen, hon hade inget jobb och du var borta. Hur lätt tror du det var att ta hand om en bebis då?”
”Såklart kom perfekte Remus och räddade situationen”, utbrast Sirius ironiskt. ”Låg du med henne också?”
”Allt jag gjorde ...” började Remus sammanbitet. Melanie hade aldrig sett honom anstränga sig så för att inte tappa behärskningen. ”Allt jag gjorde ... var att ta hand om min bästa väns dotter ... och hennes mamma ...!”
Både Sirius och Remus hade rest sig upp och stod nu på varsin sida utav bordet och blängde på varandra. Melanie var skräckslagen vid tanken på att de kunde kasta sig över varandra vilken sekund som helst, så hon harklade sig så ljudligt hon kunde.
”Ehm ... hej, hallå ...” Hon viftade med armarna och de släppte tillslut varandra med blicken och vände sig, med något mildare ansiktsuttryck, mot Melanie. ”Ja ... jag är fortfarande här, och jag undrar fortfarande vad Fenixorden är ...”
Sirius öppnade munnen, men Remus avbröt honom. ”Inte igen”, stönade Melanie.
”Det finns en orsak till att Allison inte har berättat”, sa Remus lugnt. ”För Melanies skull, försök samarbeta lite ...”
”Nej, för all del, låt inte mig ställa till problem”, muttrade Melanie.
Sirius knyckte på nacken. ”Jag tycker ändå hon har rätt att få veta, speciellt om hon ska bo i högkvarteret.”
Melanie hade lust att hoppa upp på bordet och göra alla segergester hon kände till, men kände att det inte var rätt tillfälle. Istället satt hon tyst och väntade förväntansfullt.
Med en sista blick mot Remus började Sirius tala: ”Dumbledore skapade Fenixorden inför det förra kriget. Det är en grupp trollkarlar och häxor som vågar ta upp kampen med den andra sidan.”
”Har ni alltid varit med i den?” frågade Melanie andlöst. Remus nickade och Sirius fortsatte.
”Ja, vi blev medlemmar efter skolan ...” Han såg väldigt modfälld ut när han tänkte tillbaka och tvekade lite. ”... Men när Voldemort försvann behövdes inte Orden längre – tills nu då, uppenbarligen. Dumbledore sammankallade Orden bara någon timme efter att han var tillbaka, och här är vi nu.”
”Men vad gör ni mer exakt?”
”Tja”, sade Sirius efter en förebrående blick från Remus. ”Det största problemet nu är egentligen att få folk att förstå att Voldemort verkligen är tillbaka. Alldeles för många människor tror på vad de läser i The Prophet”, sa Sirius bistert.
”Hur blir man medlem i Fenixorden?” frågade Melanie ivrigt. Remus suckade och dolde ansiktet i händerna. Sirius såg inte heller särskilt förvånad ut, men överraskade Melanie med sitt svar.
”Nej du, där går gränsen. Du får faktiskt inte vara med, gumman.” Remus tittade nästan förvånat upp ur sina händer när Sirius fortsatte. ”Förresten är det inte så roligt eller äventyrligt eller vad du än tror – vi springer inte direkt runt och slåss mot dödsätare stup i kvarten. Själv sitter jag här och rullar tummarna! Fråga Remus istället, han har åtminstone spaningsuppdrag”, utropade Sirius och slängde ut armen mot Remus.
”Sirius ...!”
Men Sirius flinade bara och kom istället på Melanie att gäspa. ”Aha!” sade han och hoppade upp. ”Trötter, säg godnatt till Måntand nu så ska jag visa dig vart du ska sova.” Sirius drog med sig Melanie ut ur köket, förbi den mörka hallen och upp för ännu fler trappor. Melanie undrade om hela huset bestod av trappor och dörrar, för det var det enda hon kunde se i det obefintliga ljuset och dammet som flög omkring som en dimma.
Till slut stannade Sirius vid en trappavsats och öppnade en medfaren dörr. Visserligen var alla dörrarna väldigt medfarna av vad Melanie kunde se, denna var i sånt fall möjligen lite mindre sliten. Sirius fick igång en gammal gaslampa och i det svaga ljusskenet kunde Melanie se ett mycket litet rum med två skamfilade sängar på varsin sida. Vid den bortre väggen stod ett enormt klädskåp lutandes åt sidan. Dörrarna låg mitt på golvet.
”Eh, ja”, sade Sirius och harklade sig medan han sjönk ner på den vänstra sängen. Det knakade ljudligt i madrassen. ”Inget femstjärnigt hotell, med det duger. Du vill inte veta hur det såg ut innan.” Det sista mumlade han bara och hoppades att Melanie inte hörde. Men det gjorde hon.
”Berätta”, sade hon och inspekterade sin egen säng. Han svarade inte på direkten, men när han gjorde det var han allvarlig.
”Du, jag är ledsen att du fick höra det där förut. Det borde stannat mellan mig och Remus ...” Melanie stannade till. Hon visste inte vad hon skulle svara, hon visste inte ens vad hon tyckte om det. Det hade bara varit väldigt ... besvärande. Hon insåg dock lättat att Sirius inte väntade sig något svar, han böjde sig bara fram och pussade henne i pannan.
”Du är min Pärla, vet du”, sade han med ett varmt leende.
”Som i Pearl?” frågade Melanie och tänkte på sitt mellannamn. Sirius reste sig nickandes.
”Det var jag som gav dig det namnet”, sade han.
”Jag har alltid undrat vem som kom på det konstiga namnet ...!”
”Hey!” skrattade Sirius och stannade i dörren. ”Jag älskar dig gumman.”
”Jag älskar dig också pappa.”
Han log. Melanie fick en minnesbild från sitt tredje år på Hogwarts; en yngre och piggare Remus Lupin som log på samma sätt, och sa att Melanie var mycket lik sin pappa.
”Men … professor Lupin …?”
”Remus. Jag är inte din lärare längre.” Hon var väldigt förvirrad och stirrade från Remus till Allison, som betraktade sitt te, och tillbaka igen.
”Sätt dig, för all del.” Han drog ut stolen bredvid sig. ”Te?” Melanie nickade stumt och en kopp te dök upp framför henne.
”Varför …?” Var allt hon fick ur sig.
”Varför jag är här?” Melanie nickade igen. Han hade den där ovanan att kunna läsa henne. Hon antog att hon verkligen måste vara väldigt lik sin pappa.
”Jag ska ta med dig till Sirius.” Melanie hade glömt bort att hon skickat en uggla till sin pappa innan hon åkte till Dave. Innan hon ens hann öppna munnen och fråga svarade han: ”Din pappa är den näst mest eftersökta trollkarlen i landet, vet du. Hur skulle det se ut om han kom och knackade på er dörr?”
”Som att han ville komma och hälsa på sin dotter”, flinade Melanie.
”Precis. Därför är ni säkert övervakade av ministeriet.”
”Men han är ju oskyldig!”
”Som vi sa för ett år sedan: vi har inga bevis. Peter kom undan.”
”Men vi såg ju – !”
”Hetsa inte upp dig, Melanie. Du vet att det var ord mot ord.” Jo, Melanie kom mycket väl ihåg hur Snape först hade ljugit för ministern om hur Sirius hade kastat en Confundus-besvärjelse över Melanie, Harry, Ron och Hermione, och sedan ”råkat” avslöja att Remus var en varulv, vilket kostat Remus jobbet.
”Tänk inte mer på det nu”, sade Remus avfärdande. ”Har du packat?” frågade han istället. Hon nickade – hon hade inte packat upp. Men hon var fortfarande förvirrad. Inte hade det blivit bättre av att gamla minnen hade kommit upp till ytan. Och det var minst sagt överväldigande att komma in i sitt kök och bli bjuden på te av Remus Lupin.
”Vi ska väl …”, började han, vänd mot Allison, och reste sig upp. Han tryckte hennes axel när han gick förbi henne. ”Sirius väntar. Jag antar att vi kommer berätta allt när vi är där”, fortsatte han, nu vänd åt Melanie. ”Kommer du?”
Hon hoppade upp och sprang efter sin koffert och Howies tomma bur. Hon hade varit orolig när han inte kommit tillbaka men nu visste hon att han var hos Sirius. Allison satt kvar i samma position, uppenbarligen inne i sina egna tankar. Melanie blev plötsligt medveten om Remus blick i hennes nacke och kände sig tvungen att säga något till sin mamma.
”Hej då, mamma. Jag åker nu.”
”Ha det så bra”, svarade Allison ganska tonlöst.
”Vi ska åka med Nattbussen”, förklarade Remus när de gick ut på den lilla gatan framför huset, Melanie konkandes på sin koffert och ugglebur. Remus sträckte ut sin trollstavsarm i vädret. Ett skarpt pang ljöd och den lila, trippeldäckade Nattbussen stod framför dem.
”Välkomna till Nattbussen”, sade den finnige konduktören Stan Shunpike och klev ut på gatan. Han hjälpte Melanie på med bagaget och Remus betalade.
”Vänta lite nu …”, sade Stan plötsligt och stirrade på Melanie. ”Du liknar ju …” Hans ansikte skrynklades ihop av koncentration, en min värdig Slytherinaren Gregory Goyle. ”Ernie, visst liknar hon den där galne mördaren Sirius Black! Jo, visst gör hon! Jag kommer ihåg han väl för, för två år sen åkte Harry Potter med oss och han visste inte vem Sirius Black va, så jag visade han bilden från The Prophet, visst gjorde jag Ern?” sa han och det verkade mer som att han pratade med sig själv än Ernie, som var chauffören.
Melanie, som blivit så glad och lättad över att äntligen få träffa Sirius, blev alldeles paff av att höra hur Stan pratade om hennes pappa och Harry, som om de vore utställningsobjekt. Ilskan bubblade upp inom henne.
En lugnande hand lades på hennes axel. Remus verkade veta att hon blev arg och som vanligt hade han en lugnande effekt på henne, så hon svalde sitt ilskna svar och lät sig styras bakåt i bussen. De klev upp för trappan till andra våningen. Det var inte mycket folk på bussen men alla som hört vad Stan sagt stirrade på Melanie som om hon bar på en farlig smitta. Melanie blev ytterst irriterad och glodde ilsket tillbaka. Hon hittade en någorlunda ensam plats längst fram i bussen (efter att en blek häxa lämnat platsen, medan hon stirrade så att Melanie trodde att ögonen skulle trilla ut). Melanie ställde ifrån sig sin koffert och sjönk ner på stolen närmast fönstret med Howies bur i knäet. Remus satte sig bredvid henne.
”Han –!” började hon, samtidigt som bussen förflyttade sig till landsbygden och stolarna de satt på gled bakåt.
”Jag vet …” avbröt Remus. ”Hur var det hos Dave?”
Lika taktfull som alltid bytte han samtalsämne. Melanie kände plötsligt att hon fylldes av en stark tillgivenhet för Remus. Hon hade alltid sett honom som något av en farbror – eftersom det kändes som att hon alltid känt Remus, som att han alltid funnits där för henne, även om de bara känt varandra i omkring två år. När hon sen fick reda på att Remus och Sirius varit nära vänner under deras tid på Hogwarts, passade han ännu bättre in under pappas-bror-kategorin.
”Vi hade jättekul …” Hon berättade mödosamt allt som hänt och vad de gjort hemma hos Dave – det var ganska svårt att ha ett normalt samtal när stolarna de satt på flög åt alla håll. När hon berättade om Allisons och mr och mrs Marcus samtal och Daves slutsatser ryckte det till i Remus mungipor och Melanie tyckte sig se ett roat leende.
”Vad! Du vet något!”
”Låt oss bara säga att Dave är en mycket skärpt kille.” Melanie lipade åt honom. ”Kom igen nu, fortsätt berätta”, sade han retsamt och lyckades inte dölja hur road han var. Melanie, som inte hade lust att sitta och vara låtsassur på Remus, lät sig övertalas och fortsatte berätta. Just då gjorde bussen ett häftigt hopp och stannade tvärt. Melanie och Remus stolar krockade med tomma stolar, andra resenärer och deras bagage för att bilda en stor hög i främre delen av bussen. Det tog åtskilliga minuter att lösgöra sig från röran och hitta Melanies bagage och sätta sig igen – innan Melanie kunde fortsätta berätta.
De fortsatte att småprata tills Stan ropade ”King’s Cross!” och bussen stannade så tvärt att de nästan flög ut genom rutan. Remus reste sig ur röran av stolar och väskor. Han drog upp Melanie på fötter.
”Men … varför?” Melanie tyckte att hon måste ha missat något viktigt för hon förstod inte varför de stannade på King’s Cross. De skulle väl inte åka tåg? Remus föste henne ner för trappan och mot utgången.
”Sen.” Bussens passagerare började stirra igen medan Stan hjälpte dem av med packningen.
”Du ska veta att du är väldigt lik –”
”Min pappa, ja”, svarade Melanie. Hon vinkade retsamt hejdå – sekunden senare försvann bussen med ett ljudligt pang.
”Kom.” Remus började gå. ”Vi ska gå en bit. Och jag vet inte om det var särskilt bra att du sa sådär till honom … men du är ju din pappas dotter …” Ett dumt grin spred sig över Melanies ansikte. Hon var verkligen sin pappas dotter.
”Tack”, flinade hon. ”Men varför stannade vi vid King’s Cross?” Ett flyktigt leende flög över Remus ansikte.
”Det är säkerhetsåtgärder”, svarade han mystiskt. Melanie blev med ens väldigt nyfiken på vart de skulle och försökte få Remus att berätta men han slöt sig som en mussla.
”Du kommer att få veta – snart.” Hon hade inte tänkt på det ur den vinkeln.
De fortsatte promenera under tystnad i, vad som i själva verket var ungefär tjugo minuter, men som kändes som en evighet för Melanie. De kom in på en öppen plats med en vildvuxen gräsplätt i mitten, som omringades av medfarna hus. Vissa var nästan fallfärdiga, noterade Melanie förundrad. Trots den ljusa sommarhimlen var det ändå skumt i vrårna; alla gatlyktor var släckta.
Var det här Sirius uppehöll sig? Bodde han här? Om Melanies liv hade varit annorlunda, hade hon bott här då? Hade hon trivts här? Frågorna virvlade i hennes huvud.
Ett glatt hundgläfs bröt tystnaden och väckte Melanie ur sina funderingar. En stor svart hund kom skuttande mot dem. Melanies hjärta hoppade över ett slag vid åsynen av hunden.
Hon var hemma.
”Skärp dig, Tramptass!” väste Remus när hunden skuttade omkring benen på dem så att de nästan snubblade över honom. Melanie hade lust att göra glädjeskutt tillsammans med Sirius, istället snubblade hon över honom och hade stått på näsan om inte Remus grabbat tag i armen på henne.
Framför dem stod plötsligt en lång och mager man, iförd en himmelsblå klädnad under en svart resmantel. Hans böljande, långa och silverfärgade hår och skägg gick inte att ta miste på.
”Godkväll, Remus”, hälsade Albus Dumbledore.
”Godkväll”, svarade Remus.
”Du har miss Black med dig, ser jag. Melanie”, fortsatte han och sträckte fram handen.
”Pro-professorn”, svarade hon och skakade hans hand. Hon tittade från Dumbledore, till Remus, till Sirius, som fortfarande skuttade omkring dem, och tillbaka igen. Var det här något bisarrt skämt? Dumbledore log.
”Allt är ordnat nu, Remus. Jag tror att Melanie här behöver en förklaring –” fortsatte han, vänd mot Remus. ”Vilket hon också ska få …”, tillade han när Melanie öppnade munnen. ”… inomhus!” avslutade han och fick ett förtjust uttryck. Vagt undrade Melanie om han tyckte att han var rolig, men kom på andra tankar när Dumbledore drog fram ett litet pergament som han räckte över till Melanie och Remus.
Fenixordens högkvarter återfinnes på Grimmaldiplan nummer tolv i London.
Dumbledore tittade på Melanie, som återigen undrade om det var något hon missat. Melanie knep ihop ögonen av koncentration.
“Fidelius-besvärjelse”, mumlade Remus innan Melanie ens hann fråga.
”Först vill jag bara prata lite med Melanie, innan jag försvinner härifrån, och innan ni går in, Remus”, sade Dumbledore och Melanie undrade vem som hade släppt in surrande smaskbin i hennes huvud. Det lät åtminstone som någon hade gjort det, för hennes hjärna verkade surra av överbelastning.
”Melanie, jag måste be dig att lova mig att inte berätta något om Fenixorden för Harry –” Melanie kände hur hon blev lång i ansiktet. Varför skulle inte Harry få veta? Han fick inte veta nånting där han satt ensam och avskild i sin moster och morbrors hus.
”Varför då?” Hon hörde hur trotsig rösten lät.
”Du måste lova mig det.” Hans röst var mild och vänlig, som vanligt; han verkade oberörd av hennes mothugg och det irriterade henne.
”Varför?”
”Harry får inte veta mer än vad han behöver, och du får aldrig, under några omständigheter skriva något viktigt i ett brev. Brev kan bli uppsnappade och lästa, och det sista vi vill är att våra hemligheter läcker ut till … låt oss säga … obehöriga.” Hans ton var fortfarande mild men när Melanie mötte hans ögon utstrålade de bestämdhet och de tycktes se igenom hela Melanie.
”Lova mig det, Melanie.” Hon nickade med en obehaglig känsla i mellangärdet, känslan av att bli läst som en bok av Dumbledore, blandad med den olustiga känslan av att Harry fortfarande hölls utanför.
Med ens blev Melanie omedveten om vad som hände omkring henne, för ovanlighetens skull var hon försjunken i tankar och märkte knappt att Dumbledore försvann från stället eller att Remus, med ett slag från sin trollstav följt av ett antal klickande ljud från olika lås, låste upp en dörr som inte funnits där när de kom, eller att hon gick in igenom den svartmålade och mycket slitna dörren till nummer tolv.
Väl inne i den mörka hallen återvände Melanie till verkligheten av en underlig och obehaglig lukt, som av något mycket gammalt, nästan … ruttet. Men hon hann inte reflektera särskilt mycket över lukten eller den kusliga känslan i rummet för hon föstes ner för en trappa och ner i källaren.
Dörren stängdes och Sirius, i mänsklig form, stegade fram mot henne och omfamnade henne i en björnkram. Melanie blev med ens lugn och allt obehag försvann. Inget annat spelade roll längre – hennes pappa var här.
”Allt bra?” undrade han. Melanie nickade. ”Välkommen förresten!” flinade Sirius och gjorde en ironisk gest mot rummet. Melanie tittade sig omkring, och insåg att det snarare var ett kök än en källare – det stod ett långbord i mitten, som Remus slagit sig ner vid och hängt sin lappade resmantel över stolsryggen, och i taket hängde grytor och stekpannor. Den enda ljuskällan var en brasa som sprakade i bortre änden av rummet.
”Bor du här?” Det lite stela leendet försvann från Sirius ansikte och ersattes med ett förbittrat uttryck.
”Jag trodde aldrig att jag behövde komma tillbaka hit. Det här var mina föräldrars hus …” Han verkade för ett ögonblick försjunken i det förgångna. ”Ett porträtt på min mor hänger i hallen, det var därför vi inte stannade där längre än nödvändigt.” Han insåg att Melanie inte förstod och fortsatte: ”Hon tycker nämligen inte om att ha mig tillbaka i huset.” Han skrattade bittert och stegade iväg mot spisen. Hon väntat sig … ja, en annorlunda plats än Sirius barndomshem.
”Är du hungrig?” frågade Sirius. Melanie nickade, fortfarande tyst. Han började koka pasta och värmde på några köttbullar. Remus plockade fram tre honungsöl och Melanie hittade färdig tomatsås. De slog sig ned vid bordet. Det var så mycket Melanie ville veta, men hon visste inte vad hon skulle fråga först. Sirius verkade lägga märke till hennes tystlåtenhet.
”Du ångrar att du kom hit?” frågade han. Hur skulle hon kunna ångra det? Hon mötte hans blick och insåg att han retades med henne.
”Aldrig”, svarade hon.
”Hur var det hos Dave?” Melanie fick på nytt återge Allisons och mr och mrs Marcus hemlighetsmakeri, Harrys brev och utflykten till sjön.
”Smarta ungar”, sade Sirius leende när hon var färdig.
Remus nickade. ”Jag sa samma sak.”
”Men ...” sade Melanie och lade ihop sina bestick på den tomma tallriken. ”Kan ni inte berätta, vad är det som pågår?”
”Tja”, sa Sirius och kliade sig i skäggstubben. ”De hade rätt helt enkelt. Voldemort har inte mycket för sig, inte utåt i alla fall.”
”Vad menar du med det?” frågade Melanie. ”‘Inte utåt’?”
”Ja, det är ju knappast så att han ligger hemma i soffan och suger på tummen, om vi säger så. Så vitt vi vet försöker han bygga upp sin armé igen, men i skymundan.”
”Trots att Dumbledore fick veta på direkten att han var tillbaka, så är situationen gynnsam för honom. Det är Fudge och Ministeriets inställning som får folk att tvivla, och det skapar rädsla.” Melanie förstod vad Remus menade, hon upprepade vad hon sagt till Dave och Oliver:
”Det är läskigt att inte veta.” Remus nickade allvarligt och Sirius klappade henne uppmuntrande på ryggen. ”Men jag undrar ... vad är Fenixorden?” Remus sänkte sin honungsöl. ”Som Dumbledore pratade om där ute ...” Sirius kastade en förvånad blick mot Remus.
”Vet hon inte?”
Han ställde ifrån sig sin bägare och skakade bistert på huvudet. ”Allison har inte berättat det.”
”Inte berättat –” upprepade Sirius hetsigt.
”Berättat vadå?” utropade Melanie, sprickfärdig av nyfikenhet.
”Nej, Sirius”, sa Remus, som om det inte varit något avbrott. Melanie kände sig som ett litet barn som förtvivlat försökte övertala sina föräldrar att köpa glass mitt i vintern.
”Vare sig du vill det eller inte så har Melanie faktiskt en mamma också.”
”Varför måste du alltid försvara henne?”
”Jag skulle inte behöva det om du slutade attackera henne ...” sa Remus behärskat.
”Äh, kom igen”, utbrast Sirius.
”Du vet att det inte är som förut – det har gått, vadå, tretton år –”
”Det är ju inte som att du kan skylla det på mig”, avbröt Sirius mörkt.
”Nej”, sade Remus hastigt. ”Det vet du att jag inte gör. Men hon har haft det tufft –”
”Vad har jag haft det då?” Sirius höjde rösten.
”... Jag menar bara att det inte har varit en dans på rosor utanför heller! Sirius, Allison var arton år och hade förlorat ALLT. Familjen vände henne ryggen, hon hade inget jobb och du var borta. Hur lätt tror du det var att ta hand om en bebis då?”
”Såklart kom perfekte Remus och räddade situationen”, utbrast Sirius ironiskt. ”Låg du med henne också?”
”Allt jag gjorde ...” började Remus sammanbitet. Melanie hade aldrig sett honom anstränga sig så för att inte tappa behärskningen. ”Allt jag gjorde ... var att ta hand om min bästa väns dotter ... och hennes mamma ...!”
Både Sirius och Remus hade rest sig upp och stod nu på varsin sida utav bordet och blängde på varandra. Melanie var skräckslagen vid tanken på att de kunde kasta sig över varandra vilken sekund som helst, så hon harklade sig så ljudligt hon kunde.
”Ehm ... hej, hallå ...” Hon viftade med armarna och de släppte tillslut varandra med blicken och vände sig, med något mildare ansiktsuttryck, mot Melanie. ”Ja ... jag är fortfarande här, och jag undrar fortfarande vad Fenixorden är ...”
Sirius öppnade munnen, men Remus avbröt honom. ”Inte igen”, stönade Melanie.
”Det finns en orsak till att Allison inte har berättat”, sa Remus lugnt. ”För Melanies skull, försök samarbeta lite ...”
”Nej, för all del, låt inte mig ställa till problem”, muttrade Melanie.
Sirius knyckte på nacken. ”Jag tycker ändå hon har rätt att få veta, speciellt om hon ska bo i högkvarteret.”
Melanie hade lust att hoppa upp på bordet och göra alla segergester hon kände till, men kände att det inte var rätt tillfälle. Istället satt hon tyst och väntade förväntansfullt.
Med en sista blick mot Remus började Sirius tala: ”Dumbledore skapade Fenixorden inför det förra kriget. Det är en grupp trollkarlar och häxor som vågar ta upp kampen med den andra sidan.”
”Har ni alltid varit med i den?” frågade Melanie andlöst. Remus nickade och Sirius fortsatte.
”Ja, vi blev medlemmar efter skolan ...” Han såg väldigt modfälld ut när han tänkte tillbaka och tvekade lite. ”... Men när Voldemort försvann behövdes inte Orden längre – tills nu då, uppenbarligen. Dumbledore sammankallade Orden bara någon timme efter att han var tillbaka, och här är vi nu.”
”Men vad gör ni mer exakt?”
”Tja”, sade Sirius efter en förebrående blick från Remus. ”Det största problemet nu är egentligen att få folk att förstå att Voldemort verkligen är tillbaka. Alldeles för många människor tror på vad de läser i The Prophet”, sa Sirius bistert.
”Hur blir man medlem i Fenixorden?” frågade Melanie ivrigt. Remus suckade och dolde ansiktet i händerna. Sirius såg inte heller särskilt förvånad ut, men överraskade Melanie med sitt svar.
”Nej du, där går gränsen. Du får faktiskt inte vara med, gumman.” Remus tittade nästan förvånat upp ur sina händer när Sirius fortsatte. ”Förresten är det inte så roligt eller äventyrligt eller vad du än tror – vi springer inte direkt runt och slåss mot dödsätare stup i kvarten. Själv sitter jag här och rullar tummarna! Fråga Remus istället, han har åtminstone spaningsuppdrag”, utropade Sirius och slängde ut armen mot Remus.
”Sirius ...!”
Men Sirius flinade bara och kom istället på Melanie att gäspa. ”Aha!” sade han och hoppade upp. ”Trötter, säg godnatt till Måntand nu så ska jag visa dig vart du ska sova.” Sirius drog med sig Melanie ut ur köket, förbi den mörka hallen och upp för ännu fler trappor. Melanie undrade om hela huset bestod av trappor och dörrar, för det var det enda hon kunde se i det obefintliga ljuset och dammet som flög omkring som en dimma.
Till slut stannade Sirius vid en trappavsats och öppnade en medfaren dörr. Visserligen var alla dörrarna väldigt medfarna av vad Melanie kunde se, denna var i sånt fall möjligen lite mindre sliten. Sirius fick igång en gammal gaslampa och i det svaga ljusskenet kunde Melanie se ett mycket litet rum med två skamfilade sängar på varsin sida. Vid den bortre väggen stod ett enormt klädskåp lutandes åt sidan. Dörrarna låg mitt på golvet.
”Eh, ja”, sade Sirius och harklade sig medan han sjönk ner på den vänstra sängen. Det knakade ljudligt i madrassen. ”Inget femstjärnigt hotell, med det duger. Du vill inte veta hur det såg ut innan.” Det sista mumlade han bara och hoppades att Melanie inte hörde. Men det gjorde hon.
”Berätta”, sade hon och inspekterade sin egen säng. Han svarade inte på direkten, men när han gjorde det var han allvarlig.
”Du, jag är ledsen att du fick höra det där förut. Det borde stannat mellan mig och Remus ...” Melanie stannade till. Hon visste inte vad hon skulle svara, hon visste inte ens vad hon tyckte om det. Det hade bara varit väldigt ... besvärande. Hon insåg dock lättat att Sirius inte väntade sig något svar, han böjde sig bara fram och pussade henne i pannan.
”Du är min Pärla, vet du”, sade han med ett varmt leende.
”Som i Pearl?” frågade Melanie och tänkte på sitt mellannamn. Sirius reste sig nickandes.
”Det var jag som gav dig det namnet”, sade han.
”Jag har alltid undrat vem som kom på det konstiga namnet ...!”
”Hey!” skrattade Sirius och stannade i dörren. ”Jag älskar dig gumman.”
”Jag älskar dig också pappa.”
Kommentarer
Trackback
|
Tillbaka till start |