Två nyanser av Svart

Melanie Black slog igen sin koffert som låstes med ett belåtet snäpp. Hon hade packat om den flera gånger bara för att ha något att göra medan hon väntade på att tiden skulle gå. Det hade nästan gått två veckor in på sommarlovet och idag var Melanie och hennes mamma bjudna till Melanies bästa vän Dave Marcus på middag. Melanie skulle sova över där också.
     Melanie rätade på ryggen. Hon var en smal fjortonårig flicka med ganska långt, svart hår och gråblå ögon. Hon hade ärvt sin pappas utseende, och om det var något som Melanie var stolt över var det att vara lik sin pappa. Även om hon bara känt honom i drygt ett år älskade hon honom.
     Melanie kände sig ensam och saknade Dave, Harry, Ron och Hermione trots att det inte var länge sedan hon sist träffade sina vänner. Hon var så van vid att ha mycket folk runtomkring sig och att det alltid var något på gång, så att komma hem kändes tomt. Ugglebrev hade skickats frenetiskt mellan vännerna men inget utav breven hade varit intressant alls. De hade fått lova dyrt och heligt att inte skriva något viktigt i ett brev eftersom risken att ugglorna blev uppsnappade var alldeles för stor.
     Melanie fingrade otåligt på en liten och sliten medaljong i form av ett hjärta som hon hade om halsen. Hon hade fått medaljongen när hon var väldigt liten och den betydde mycket för henne. Inuti hjärtat fanns två rörliga fotografier. Det ena var på hennes stiliga pappa som skrattade lyckligt upp mot fotografen, med det långa, svarta håret flygande. Det andra kortet var på hennes magra och bleka mamma. En våg av frustration sköljde över Melanie. Inte en enda gång på denna vecka hade Allison frågat vad som hänt i slutet av förra terminen, inte en enda gång hade hon frågat Melanie något om Sirius, inte en enda gång hade Allison satt sig ner på Melanies säng undrat hur hon mådde. Var hon hjärntvättad av trolldomsminister Cornelius Fudge och trodde som alla andra att Harry och Dumbledore var galna? Visste hon ens att Melanie hade återförenats med sin pappa och höll regelbunden kontakt med honom?
     Melanie suckade djupt och hennes önskan sedan barnsben om att Sirius skulle komma för att hämta henne och låta henne bo med honom, flammade upp. En tanke slog Melanie just som hon släppt medaljongen. Hon skulle skriva till Sirius.

Jag åker till Dave. Det kommer bli skönt att slippa mamma ett tag, men jag vill träffa dig också. Kan jag bo hos dig?

”Det är till pappa, se till att han svarar. Senare idag åker jag hem till Dave och vi ska sova över där en natt. Så att du vet var jag är.” Melanie band fast brevet vid Howies ben och han tog en sekunds sats mot hennes arm innan han flög ut genom det öppna fönstret. Melanie stod och tittade efter honom tills han var så liten att han inte syntes längre. Det var en fin uggla, tänkte hon. Melanie hade fått Howie innan sitt tredje år på Hogwarts av Sirius. Fast då visste hon inte att det var Sirius som hade gett henne ugglan, eftersom han precis rymt från Azkaban.
     Tiden gick onaturligt sakta och Melanie klarade inte av att sitta stilla längre. Hon hoppade upp från sängen och tassade ner för trappan med kofferten släpande efter sig. Så fort hon nått nedervåningen kände hon att det var något som inte stämde. Hon stannade upp och lyssnade. Röster. Det var mycket svårt att lokalisera var rösterna kom ifrån eftersom de fyra dörrarna omkring henne var stängda. Melanie chansade och öppnade dörren direkt till vänster; Allisons arbetsrum. Det var tomt och tyst. Melanie rynkade pannan. Hon hade trott att Allison pratade jobb med någon från ministeriet och då skulle de självklart samtala i arbetsrummet. Vem var det i så fall Allison pratade med? Melanie kände en liten stöt i magen. Var det ens Allison som pratade?
     På smått osäkra ben gick Melanie genom dörren mittemot arbetsrummet till den lilla korridoren som ledde till vardagsrummet. Dörren var öppen och Melanie kunde se en välbekant mans huvud i lågorna, lågmält pratande med Allison. Melanie funderade på att tjuvlyssna på samtalet, eftersom de verkade så hemlighetsfulla, men de hade redan sett henne stå stilla i dörröppningen.
     ”Melanie! Trevligt att se dig!” hälsade Arthur Weasley glatt.
     ”Hej mr Weasley”, svarade hon, men han hade redan vänt sig till Allison igen.
     ”Jo, jag hoppas du förstår hur det ligger till och vad vi har framför oss. Jag kan i alla fall inte stanna längre. Trevligt att pratas vid, Allison.” Och med en menande blick mot henne försvann han med ett litet puff. Hennes mamma vände sig mot henne.
     ”Jaha, har du packat färdigt?”
     ”Jag har inte ens packat upp”, flinade Melanie och ställde ifrån sig kofferten med en lite duns på golvet. Allison nickade och höll fram krukan med flampulvret mot henne.
     Snart klev Melanie, lätt vimmelkantig, ut i familjen Marcus vardagsrum. Hon möttes av Angelica Marcus.
     ”Åh, Melanie gumman, så underbart att äntligen träffa dig igen!” utropade hon samtidigt som hon gav Melanie en kyss på varje kind. Hon var en mycket imponerande syn med sin långa, gängliga figur och det kastanjebruna håret uppsatt i en knut bak på huvudet. Men hennes ögon var vänliga och klart blå.
     Så fort Allison snubblade ut ur eldstaden kastade sig mrs Marcus över henne också. Samtidigt som Allison fick smällande kyssar på kinderna kom Dave in i rummet. Han hade inte fått sin mammas längd, han var ungefär lika lång som Melanie själv och hans ögon var bruna. Dave drog det halvlånga, mörkblonda håret ur ögonen då han strålande tittade på Melanie. Snart blev hon omfamnade i en broderlig kram av honom.
     ”Jag hade inte klarat av en dag till”, mumlade hon i hans öra och han skrattade.
     ”Du klarar dig alltid”, svarade han just som som Daves reslige bror Oliver förenade sig med dem.
     ”Hej Melanie”, flinade han och skakade hennes hand och gav henne en klapp på ryggen. ”Dave har längtat ihjäl sig efter dig”, lade han till i viskande ton.
     ”Lägg av!” ropade Dave och boxade till sin bror på armen.
     ”Pojkar”, sade mrs Marcus. ”Varför gör ni inte något konstruktivt istället som att hjälpa Melanie med hennes koffert?” Oliver gav Dave en triumferande blick samtidigt som de gjorde som de blivit tillsagda. När de tagit sig ner för den långa trappan igen fann de att köksdörren var stängd. Melanie, som alltid upplev familjen Marcus hus som kolossalt öppet och välkomnande, fann den stängda dörren mycket egendomlig. Dave och Oliver utbytte skeptiska blickar och alla tre stannade upp för att lyssna. När dämpade röster nådde deras öron vände det sig i magen på Melanie eftersom hon mindes Allison snarlika samtal med mr Weasley. Det var något som inte stämde.
     Oliver fumlade med något i sin ficka. Efter några sekunder drog han fram en trasslig hög med snören i olika färger, som det tog åtskilliga, värdefulla ögonblick att trassla upp. När han väl hade tre separata, långa snören i sin hand gav han Melanie och Dave varsitt. Melanie trodde att han skämtade. Vad skulle de med varsitt snöre till? Dave verkade tänka i samma banor för han gestikulerade frågande mot Oliver, som först såg irriterad ut men snart gick det upp för honom vad Dave menade.
     ”Det är en prototyp av Fred och Georges förlängningsöron”, andades han, stoppade in ena änden av sitt snöre i örat och stack in den andra änden under dörren. ”För-längnings-öron”, betonade han irriterat när varken Melanie eller Dave förstod. Dave ryckte på axlarna och gjorde tveksamt likadant som Oliver. Melanie, som litade på Fred och George, var inte lika tveksam till det regnbågsfärgade snöret hon hade i örat. Hon lät det slinka in under dörren och det kröp iväg av sig själv, lite vingligt men det kom i alla fall in under dörren.
     Med ens kunde hon höra massa brus blandat med någons röst. Hon kunde inte uppfatta orden … ett ögonblicks tystnad … Melanie vågade nästan inte andas.
     Hon hörde mrs Marcus misstrogna röst: ”Grimmaldiplan?” Det blev tyst en stund. ”Av alla platser ...” 
      ”Du sa det själv älskling, vi har inte mycket till val.” Det knastrade i förlängningsörat medan mr Marcus rörde sig i köket.
     ”Men ...” mrs Marcus verkade inte veta hur hon skulle fortsätta. ”Det har bott hemska personer i det där huset!”
     ”Angelica ...”
     ”Ta inte illa upp”, skyndade hon sig att tillägga.
     ”Nej ... nej då”, mumlade Allison. Det knastrade till igen när hon fortsatte: ”Sirius skulle faktiskt hålla med dig.” Melanie tittade förvånat från Dave till Oliver. Vad pratade de om egentligen?
     Mr Marcus harklade sig. ”Jag tror Dumbledore vet vad han gör.” De andra mumlade instämmande. Dumbledore? Melanie förstod ingenting. ”Vi kanske ska hämta ungarna”, fortsatte han. ”Maten börjar bli klar.”
     Melanie, Dave och Oliver hoppade upp och rusade in i vardagsrummet så fort de kunde utan att göra något ljud ifrån sig. Melanie svor inombords samtidigt som hon tog sats och hoppade över den mörkbruna soffkanten och slängde sig ner i den med en dov duns. Dave dundrade ner över henne i samma ögonblick som Oliver kastade sig ner i en fåtölj. Melanie försökte anlägga ett vi-har-suttit-här-hela-tiden-och-pratat-ansiktsuttryck.
     Mrs Marcus klev in i rummet. ”Maten är strax klar.”
     Oliver visslade lågt när de följde mrs Marcus till köket. ”Det var nära ögat.” Melanie suckade lättat och instämde.
     ”Melanie!” utropade mr Marcus när hon klev in i köket. Han var kortare än sin fru, ganska knubbig och syntes aldrig utan den lekfulla glimten i sina mörkbruna ögon. Mr Marcus skakade Melanies hand. ”Finbesök”, sade han med en blinking och Melanie flinade. När han vände sig om kunde Melanie se att hans råttfärgade hår var glest och flinten betydligt större än sist.
     ”Oliver!”
     ”Melanie, se upp!” Melanie vände sig om i tid att se hur mrs Marcus med ett häftigt viftande stoppade en stapel med tallrikar från att flyga rakt in i Melanie.
      ”Eh ... tack”, sade hon, fortfarande med blicken på tallrikarna som illavarslande nog hängde kvar i luften. Mrs Marcus var upptagen med att ge Oliver en sådan utskällning att Melanie trodde att hans öron skulle trilla av. Mr Marcus lovade, med en blinkning åt Melanies håll, att han skulle lära Oliver ett och annat om hushållsförtrollningar. Melanie kunde inte hålla sig, utan brast ut i skratt. Snart stämde de övriga in och Melanie tyckte att stämningen lättade.
     Resten av kvällen fortsatte utan några fler olyckor och snart klättrade Melanie efter Dave upp för den långa och smala trappan till vindsvåningen. Oliver hade snurrat runt på plats, spöktransfererat sig och sparat åtskilliga sekunder.
     ”Han gör så hela tiden”, muttrade Dave. ”Ända sedan vi kom hem.”
     ”Vilken latmask!”
     ”Vad är det jag hör?” hördes Olivers röst.
     ”Sanningen svider, eller hur Oliver”, skrattade Dave men tystnade kvickt när Oliver tog ett nackgrepp på honom och brottade ner honom på den ena sängen. Melanie kastade en road blick på dem. Hon var alldeles för trött för att lägga sig i. Mätt var hon också - mr Marcus hade överträffat sig själv med middagen, trots att han jobbade som kock. Melanie lät blicken vandra mot de stora fönstren och tittade på den fantastiska utsikten. Hon hade aldrig sovit i det här rummet men hon visste att när solen var på väg upp lyste den upp hela rummet. Effekten förstärktes genom att väggarna hade målats vita. Melanie funderade på om Dave var avundsjuk på att Oliver hade fått det bästa rummet, själv hade hon gärna väckts av solen. Det kändes lagom lugnt och fridfullt. Inte som alla gånger Fred och George hade väckt henne i Kråkboet. All världens smällare och höns i sängen var långt ifrån lugnt.
     ”Hallå, sover du eller?” En kudde dunsade ner över Melanie. En sekund till och hon hade somnat.
     ”Vad ska jag göra då när ni ligger där borta och kramas?” Dave och Oliver kastade en förfärad blick på varandra och ökade avståndet mellan varandra med minst tjugo centimeter. Melanie skrattade, men plötsligt blev hon allvarlig.
     ”Grimmaldiplan. Var ligger det?” Dave ryckte på axlarna och Oliver skakade på huvudet.
     ”Det är något på gång”, sade han. Melanie tyckte att det lät väldigt olycksbådande.
     ”Men vadå...?”
     ”Något de måste hålla hemligt för oss ...” Oliver lät skeptisk. Melanie tyckte att allt verkade så bisarrt. Hennes mamma kunde väl inte vara inblandad i något hemligt?
     ”Alltså ...” började Dave sakligt och harklade sig. ”Mamma och pappa, Allison, Sirius, Dumbledore ...”
     ”Och mr Weasley!” Melanie kom plötsligt ihåg sin mammas mystiska samtal tidigare på dagen.
     ”Okej”, fortsatte Dave och såg fundersam ut. ”Tänk om – Allison och mr Weasley jobbar ju tillsammans – tänk om de inte kan prata om det på Ministeriet ...!”
     ”För Ministeriet gillar inte Dumbledore.”
     ”... och pappa är fortfarande efterlyst!” Melanies oväntade upprymdhet avspeglade sig i Dave och Olivers ansikten – hon kände sig som en riktig mästerdetektiv. Just då hördes tunga steg i trappan. Melanie, Dave och Oliver stelnade till och hörde hur mr Marcus stannade och lyssnade utanför dörren. Först när han hade gått ner igen vågade Melanie andas igen.

”Vad har ni för planer för idag?” undrade mr Marcus vid frukosten dagen därpå. Han lade ifrån sig The Daily Prophet medan han tittade på Melanie och Dave.
     ”Jo, vi hade tänkt göra läxor, du vet…”, svarade Melanie med ett brett leende. Mr Marcus kastade bak huvudet och skrattade hjärtligt.
     ”Alltid lika hemlighetsfulla!” Han fortsatte att skrocka hjärtligt då Oliver kom in i rummet, gäspandes och rufsig i håret.
     ”Titta här kommer min äldste son!” utropade mr Marcus glatt. ”Vad får dig att glädja oss med din närvaro? Slå dig ner, Oliver.” Han klappade på stolen bredvid sig och viftade med sin stav så att en tallrik gröt kom flygande.
     ”Tänker du vara lika hemlig som de där två?” Oliver såg för en sekund ut som om han inte förstått vad hans pappa frågat men slätade snabbt ut sina anletsdrag. Under förevändningen att kväva en gäspning kastade han en blick åt Melanie och Dave på andra sidan bordet. Han ryckte på axlarna åt sin pappa och tog en bit rostat bröd till gröten. Mr Marcus brast än en gång ut i skratt och hans mage guppade riskabelt.
     ”Ja, se ungdomar!” Med ens blev han allvarlig och sänkte rösten som om han var rädd att någon skulle tjuvlyssna. ”Men det är bäst att ni är försiktiga, vi lever i farliga tider som ni kanske vet …” Han spände sina mörkbruna ögon i var och en av dem, som för att se om de förstått. Med en obehaglig stöt i magen fick Melanie för sig att mr Marcus visste att ungdomarna var dem på spåren. Tystnaden bröts av vingslag och mr Marcus tittade förvånat ner på sin tidning som för att se om den verkligen var där eller i klorna på ugglan som flög in genom det öppna fönstret. Men det var Harrys snövita uggla Hedwig som landade på bordet med ett brev till Melanie och ett till Dave.

Vad är det som händer, varför är det ingen som berättar något för mig?
Harry

Det stod likadant i Daves brev. De kunde inte annat än svara att det inte var något som hände.
     ”Men borde det vara något som hänt?” frågade Melanie osäkert och hemska bilder letade sig in i hennes hjärna. Familj och vänner anfallna, skadade, borta ... Hon fick dåligt samvete över att Harry tydligen fortfarande satt instängd hos sin moster och morbror. Melanie lade till några ”förlåt” och ”om jag kunde spöktransferera mig hade jag kommit och hämtat dig på direkten” i sitt svar till Harry.
     Melanies fråga verkade ha satt igång liknande tankar hos de andra för det hade blivit skrämmande tyst runt frukostbordet.
     ”Är det något som hänt?” frågade Oliver sin pappa med ett trotsigt tonfall. Mr Marcus såg för ett ögonblick förbluffad ut men han slätade kvickt ut sina anletsdrag.
     ”Nej, inget ni behöver oroa er för”, sade han bestämt och avslutade diskussionen. Frukosten avslutades under tystnad, och på vindsvåningen skildes de åt för att byta om, pojkarna i Olivers rum och Melanie i Daves.
     Det var en oerhört varm dag och Melanie kom fram till att hon skulle ha på sig ett par jeansshorts och hennes favoritlinne som var randigt i olika färger. Problemet var linnet inte syntes till, så hon började leta i den gigantiska kofferten. Det här kunde ta hela dagen.
     Just då hände flera saker på en gång.
     Dave öppnade dörren och klev in, men frös i steget. Melanie upptäckte att hon bara hade en bh på sig, skrek till och for efter något att sätta på sig. Kläderna flög åt alla håll.
     ”DAVE!” Han smällde igen dörren och hon kunde höra hur han skrek ursäkter från andra sidan. Hon letade nu febrilt i kofferten och hittade tillslut vad hon sökte efter.
     ”Du kan komma in nu.” Han såg skamsen ut och Melanie fick försäkra honom flera gånger om att det inte gjorde något. Hon kände sig dum som hade fått honom generad.
     ”Vet ni vad, jag övertalade pappa att vi får – ” Oliver blev ett stort frågetecken då han såg dem. Han tittade från Dave, som stod lutad mot väggen och såg chockad ut, till Melanie som stod mitt i rummet med sina kläder vilt utspridda runt sig.
     ”Vad gör ni?”
     Dave tittade också på scenen omkring sig och verkade – till Melanies lättnad – kvickna till.
     ”Ja du ...” sade han och flinade till.
     ”Vadårå?” utbrast Melanie. ”Jag kallar det horisontell garderob.”
     ”Ja, vi andra kallar det golv”, sade Oliver med ett leende. ”Men jag tänkte faktiskt berätta att jag övertalade pappa att låta oss spendera dagen vid sjön!” Han lät som att han förväntade sig applåder och Melanie klappade ironiskt. Oliver rynkade pannan. ”Det var inte lätt kan jag säga”, sade han och berättade hur deras föräldrar i början av sommarlovet hade haft en hetsig diskussion om huruvida bröderna skulle få vara hemma ensamma under sommaren eller inte. Det hade slutat med att mr Marcus började med att stanna hemma de närmaste veckorna och han hade hållit dem under noga uppsikt.
     ”Ett exempel var igår kväll”, sade Dave.
     Melanie rös till vid känslan av att det öppna Marcushemmet som hon kände till långsamt var på väg att ändras.
     Till slut packades ändå väskorna fulla med underbara rätter gjorda av mr Marcus och de kom iväg.
     Den en gång så lummiga och livfulla skogen låg torr och livligheten lyste med sin frånvaro. Efter en kvarts tyst vandring glesnade träden och bakom ett buskage visade sig en glänta, drygt femtio meter i diameter och i mitten låg den lilla mörkblå sjön. På deras högra sida och mittemot dem höjde sig marken och i fjärran blev kullarna berg.
     Deras dämpade stämning förändrades drastiskt när de vek ut den enorma rutiga filten i mossan och lade ifrån sig sina väskor.
     ”Sisten i!” ropade Melanie halvvägs ner i vattnet. Alla tre hade satt på sig badkläder i huset men Melanie var uppenbarligen snabbast på att dra av sig kläderna. Hon kastade sig ner i vattnet som kom som en skön kontrast till hettan i solen. Hon kunde höra plask bakom sig; snart var Oliver och Dave bredvid henne. De simmade lite halvhjärtat och stänkte på varandra. 
      ”Tror ni Harry undrar vad Ni-vet-vem har för sig?” undrade Oliver. Han tog några simtag med blicken fäst på Melanie och Dave. Trots att han var allvarlig verkade det nästan som han väntat hela dagen på att få ställa den frågan.
     ”Ja”, svarade Melanie bestämt. ”Jag undrar också det ... Det står ju ingenting i The Prophet.”
     Oliver rynkade pannan. ”Ministeriet styr The Prophet nu, det kan jag sätta Daves trollstav på” – Dave höjde på ögonbrynen men sa inget – ”Tänk bara på all smörja de har skrivit om Harry och Dumbledore den senaste tiden.”
     ”Mugglarna då?” undrade Melanie.
     ”Nej”, sa Dave. ”Jag kan sätta Oliver på att Ministeriet inte har något på mugglarna.” Oliver flinade.
     ”Så de kanske skulle rapportera ifall något hände?”
     ”Ja, men jag är ganska säker på att de inte har gjort det, Melanie. Harry borde ju veta då, eller hur?” Hon nickade eftertänksamt och kände ett starkt behov av att få läget förklarat för sig, att bli lugnad och tillsagd att det inte var någon fara. Dave var vanligtvis bra på sådant.
     Hon visste att han tänkte, att han valde sina ord, att han formulerade sina tankar. Det var så han var, Dave.
     ”Han ... jag tror i sånt fall att Ni-vet-vem vill hålla det hemligt ... Var inte det meningen när han kom tillbaka?” Dave tittade osäkert på dem. De hade inte diskuterat slutet på föregående termin, när Harry kom ut ur labyrinten med Cedric Diggorys döda kropp och skrek att Voldemort var tillbaka. Melanie rös vid blotta tanken.
     ”Han ville att Harry skulle dö då”, sade Oliver dämpat och Melanie svalde. En iskall sten sjönk djupt ner i hennes mage och när hon öppnade munnen var det som en viskning, knappt hörbar:
     ”Det är läskigt att inte veta.”

Resten av dagen aktade de sig noga för samtalsämnen som innefattade onda trollkarlar och mord. Det kändes som att alla ville göra det bästa av dagen, eftersom Melanie skulle åka hem på eftermiddagen. Melanie själv hade ingenting emot det, bortsett från att hon skulle hem.
     Så småningom kom stunden då Melanie sprang omkring på vindsvåningen och kastade ner alla sina kläder och prylar i kofferten. Under tiden funderade hon på när de skulle komma att ses igen, första september var i Melanies mening alldeles för sent. De hade kommit överens om att höras så fort som möjligt och var eniga om att ta reda på mer om sina föräldrars hemlighetsmakeri. Men hemligheter var strängt förbjudna i ugglepost, så de hade ett problem att lösa.
     ”Vi ses”, sade hon med ett leende till Dave och Oliver innan hon kastade pulvret över lågorna som flammade upp i grönt. Vimmelkantig snubblade Melanie ur spisen och ut i vardagsrummet. Mumlande röster nådde hennes öron. Hon suckade irriterat. Hade Allison ett hemligt möte igen?
     ”Mamma, hallå?” Det kanske var Dumbledore? Nej, det var väl ändå för otroligt. Ändå var Melanies sinnen på helspänn när hon steg in i köket.
     Allison drack te och pratade svagt leende med en man som satt med ryggen mot Melanie, så hon kunde bara se hans lappade resmantel som hängde över stolen. Han vände sig om och Melanie stirrade in i det medtagna ansiktet.
     ”Hej, Melanie”, sade hennes gamla lärare i försvar mot svartkonster, Remus Lupin.

Nästa kapitel »
Författarens ord