Kapitel 1 - För första gången (prolog)

Melanie Black fick med en kraftansträngning med sig sin koffert upp på det mörkröda tåget som skulle föra henne till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. För första gången. Hon skyndade sig fram till det öppna fönstret och hängde sig ut för att få en sista titt på sin mamma. Det långa, blonda håret utmärkte Allison Harper i folkmassan och hon log lite sorgset, som hon alltid gjorde, när hon såg Melanie. Melanie vinkade och kunde inte sudda ut det förväntansfulla leendet ur sitt ansikte.
     Melanie och hennes mamma bodde ensamma eftersom hennes pappa satt i trollkarlsfängelset Azkaban, men han var oskyldig. Det var i alla fall Melanie övertygad om, för Sirius Black hade sagt det till Allison den enda gången hon hade besökt honom, för nästan tio år sedan. Ingen chans i världsrymden att Melanie skulle kunna acceptera att hennes pappa skulle vara en galen massmördare.
     ”Melanie!” Ropet i hennes öra hade fått henne att hoppa till och om inte Fred och George Weasley hade grabbat tag i henne hade hon trillat ut genom fönstret.
     ”Så typiskt er!” skrek Melanie, men de skrattade bara åt henne, som de alltid gjort ända sedan barnsben. Det var mr Weasley som hjälpte Melanies mamma att få jobb på ministeriet och mrs Weasley har varit barnvakt åt Melanie så länge hon kan minnas, så hon har nästan bott hemma hos dem i Kråkboet.
     Melanie såg att Fred och George, som skulle börja sitt tredje år på Hogwarts, hade två andra pojkar med sig, som såg ut att vara bröder. Den ene verkade vara i tvillingarnas ålder och var ganska lång medan den andre såg ut att vara i hennes egen ålder. Båda två var mörkblonda.
     ”Vet du vad?” utbrast Fred entusiastiskt. ”Ron sitter i samma kupé som Harry Potter!”
     ”De är där borta”, upplyste George och pekade neråt korridoren. ”Nu ska Fred, Oliver och jag själv leta reda på Lee. Hejdå!” De försvann vidare och Melanie kunde urskilja deras röda hår i folkmängden tills de försvann in i en kupé. Melanie vände sig om för att leta reda på Ron och gick nästan rakt på Olivers bror. Han högg tag i henne så att hon inte skulle ramla omkull och log lite generat.
     ”Oj, tack. Hej förresten. Vad heter du?” undrade Melanie glatt och började gå samtidigt som hon tittade in i varje kupé de gick förbi. Alla var fulla med folk och hon såg inte Ron eller Harry Potter.
     ”Dave. Dave Marcus. Och du heter Melanie?” Han log igen och Melanie log bekymmerslöst tillbaka.
     ”Ja, Melanie Black.” Om han visste vem Melanies pappa var visade han det inte, för Melanie kunde inte se att han ryggade tillbaka eller tittade efter en utväg. Det var hon glad för. De fortsatte att gå och hittade snart Ron och Harry, ensamma i en kupé. Melanie och Dave kånkade in sina koffertar.
     ”Hej Ron, kan vi sitta här?” Melanie såg att Ron gav Harry en frågande blick. Harry ryckte på axlarna som svar.
     ”Visst.” Det blev tyst medan Melanie och Dave satte sig tillrätta, Melanie bredvid Ron och Dave bredvid Harry, mittemot Melanie.
     ”Det här är Dave Marcus.” Ron och Harry tittade nyfiket från Dave till Melanie och mumlade något som lät som ett hej.
     ”Jag är Ron Weasley.”
     ”Ah, Ron jag känner dina bröder … eller ja, min bror Oliver känner Fred och George”
     ”Jaha, jo jag vet vem Oliver är…” Ron tystnade och gav Harry en snabb blick.
”Harry Potter.” Det blev tyst igen. Dave tittade på Harry. Melanie tittade också, men slog snabbt ner blicken.
     ”Förlåt.” Hon visste hur det var när folk stirrade på en.
     ”Vaa?” De tre pojkarna tittade på henne och de såg mycket förvirrade ut.
     ”Alltså, att jag stirrade. På ... dig.” Melanie fortsatte att betrakta Harrys skosnören en stund innan hon kände att det var säkert att titta upp igen. Hon andades ut. Harry tittade inte på hennes som om hon var knäpp, han verkade … nyfiken.
     ”Min pappa, Sirius Black, sitter oskyldigt dömd i Azkaban så jag vet hur det är när folk tittar”, berättade Melanie. Samtidigt som hon pratade kom en flicka i deras ålder in i kupén och öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen för att lyssna på vad Melanie sade. Hennes bruna hår var burrigt och hennes framtänder var ganska stora.
     ”Har ni sett en padda? Neville har tappat bort sin.” Alla i kupén skakade på huvudet. ”Vilka är ni förresten? Jag heter Hermione Granger.” Hon tittade på dem alla och de presenterade sig igen. Vid ”Harry Potter” vidgades Hermiones ögon och hon verkade tappa tråden för en sekund. Melanie utbytte menande blickar med Harry.
     ”Är det verkligen du? Jag vet allt om dig för det står om dig i Den moderna magins historia och i Svartkonsternas uppgång och fall och i Nittonhundratalets största händelser inom trollkarlsvärlden.” Melanie tyckte att Hermione lät som en vandrande ordbok eller möjligtvis ett bibliotek. Ett brett leende började sprida sig på Melanies läppar vid tanken av ett vandrande bibliotek men de tre pojkarna såg ytterst förvirrade ut. Hermione pladdrade på.
     ”… men jag föredrar nog Ravenclaw eller Gryffindor. Åh vad kul det ska bli, tycker ni inte? Och du, Melanie, det finns ju väldigt klara bevis för att din pappa är skyldig …” Hon slog handen för munnen och en spänd tystnad spred sig i kupén alla stirrade på Melanie. Melanie själv stirrade på Hermione utan att blinka, hon kände sig väldigt lugn med tanke på vad Hermione hade sagt. Hermione kunde läsa hur många böcker som helst utan att veta vad Sirius Black berättat för Allison Harper då hon besökt honom i Azkaban.
     ”Han är oskyldig. Han har sagt det till min mamma”, berättade hon enkelt. Det var första gången hon berättade det för någon men hon kände att de var rätt personer att berätta det för. För första gången.
     Melanie hade rätt. Sedan den stunden berättar hon allt för dem.

Nästa kapitel »
Författarens ord

Kommentarer
Postat av: Julia

Okej, prolog.



Jag gillade den. Kort och gott liksom. Det behövdes inte mycket mer än så för att få en uppfattning om vem det kommer handla om. Jag gillar att du direkt berättar vilka hennes föräldrar är och att man får veta att det är Sirius. Jag gillar att hon uppriktigt tror att han är oskyldig. :)

Jag älskar Fred och George så det är jättekul att de är med och busar med henne. XD



Jag gillar även att du ändå har med stycken från boken och att man kan känna igen sig i det men att du ändå lyckats väva in din egen karaktär bland det. Man får en första uppfattning om alla relationer också.



Det spännande är att Harry redan nu vet vem Sirius är och får höra att han är oskyldig. Det är detta som skulle göra det spännande med din P.O.V på tredje boken, hur annorlunda allt hade kunnat gå men det kanske är ett annat projekt för en annan tid. ^^



Språkligt tycker jag att det förbättras sedan den gamla verisionen men det kan alltid bli bättre. Dock suger jag på att ge kritik. :P



Ska läsa kapitel 1 nu. :D

2011-06-05 @ 14:25:56 Länk: http://happyandcharmed.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

» Ditt namn:

» Hemsida/Blogg:

» Minsta lilla tanke här:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0
Tillbaka till start