Fanfiction.net
Jag har slängt upp Två nyanser av Svart på FanFiction.net också! Länken hittar du här.
Kapitel 4 – Aurorens återkomst
Det första Melanie såg när hon vaknade var ett par stora, mörka ögon från den bortre sidan av rummet.
”Howie!” utbrast hon förvånat. Det var verkligen hennes egen uggla som satt där på den sneda garderoben och tittade förebrående på henne. Melanie skyndade sig ner till köket med tornugglan på armen.
”Pappa! Titta!” ropade hon uppspelt och satte ner Howie på köksbordet. Han började genast dricka ur juiceglaset som Sirius nyss ställt ifrån sig. Till Melanies förvåning såg Sirius inte särskilt förvånad ut över att hon kom ner med en uggla på armen.
”Jag släppte in honom.”
”Va?” sade Melanie dumt och tittade på när Sirius strök Howie över de bruna fjädrarna.
”Det är en fin uggla. Han har väntat på att du ska komma”, sa Sirius.
Efter frukosten bestämde Melanie sig för att ta en närmare titt på huset. I hennes ögon verkade det som att det enorma trapphuset hade oändligt antal dörrar.
”Var försiktig!” ropade Sirius förebrående efter henne när hon lämnade köket och gick till våningen en trappa upp.
Dörren såg ut att inte ha öppnats på flera år och Melanie fick ta i ordentligt för att få upp den. Det verkade vara ett vardagsrum hon till slut snubblade in i, ett avlångt rum med högt i tak. En sekretär vid väggen vibrerade lätt och de långa, olivgröna gardinerna surrade oroväckande men det som fångade Melanies blick var gobelängen som täckte den bortersta väggen. Familjen Black - Toujours Pur stod det med stora guldbokstäver. Melanie skyndade sig nyfiket fram och fann att det var ett släktträd. Till sin förvåning hittade hon inte sin pappas namn någonstans, men ett annat bekant namn dök upp – Lucius Malfoy, Dracos pappa.
”Usch”, utbrast Melanie högt innan hon hann hejda sig. Tanken på att hon var släkt med Malfoy gjorde henne väldigt obehaglig till mods.
Plötsligt lade hon märke till att det surrande ljudet från gardinerna hade ökat. Hon började gå så snabbt hon kunde, utan att springa, mot dörren. Just då fladdrade tyget till och ett gäng små, håriga varelser med vassa klor och spetsiga tänder kom utflygande mot Melanie. De såg inte vänligt sinnade ut. Melanie lade benen på ryggen och smällde igen dörren efter sig.
”Det var nära ögat”, mumlade hon för sig själv. Ett ilsket muttrande vid hennes fötter fick henne att hoppa till och titta ner. Hon hade krockat med en rynkig liten varelse som såg så gammal ut att Melanie undrade om den skulle klara av att resa sig från golvet.
”Förlåt!” utbrast hon och när hon böjde sig ner för att hjälpa till såg hon att det var en husalf. Melanie hade aldrig sett någon vara så gammal och skrynklig, det stack till och med ut vitt hår ur de stora fladdermusöronen. Alfen reste sig dock utan hennes hjälp.
”Det var några håriga, flygande små typer där inne som jagade mig”, ursäktade hon sig osäkert. Alfen stirrade på henne. ”Öh ... vad heter du?” försökte hon i vänlig ton.
”Varulvar, tjuvar och patrask!” fräste alfen, mest för sig själv verkade det som. ”Men nu är det en ny flicka ... Hon talar till Krake. Hon talar vänligt till Krake, men ser ut som en snorvalp gör hon!” Melanie höjde förvånat på ögonbrynen. ”Ja ... Krake kan se att hon är på pricken lik min matmors avskum till son som kommer tillbaka från Azkaban och stökar till ...”
”Hörru du, det är min pappa du pratar om!” sade Melanie strängt.
Krake fäste en vattnig blick på Melanie. ”Krake är mycket förvånad över att husbonden fått barn, när han luktar som en kloak.”
”Krake!”
Alfen skakade på huvudet. ”Krake tjänar familjen Black.” Han vandrade därifrån, fortfarande muttrandes. ”... vad ska min stackars matmor säga ... smutsar ner familjen Blacks namn är vad de gör ...” Melanie var så förbluffad att hon inte visste vad hon skulle säga.
Hon fortsatte istället att undersöka huset. Det visade sig att flygande hårbollar med klor och en till synes sinnessjuk husalf bara var början. I stort sett alla rum var mörka, dystra, ytterst dammiga och dolde någon otäck hemlighet. Hon stötte på mordiska klädnader, en köttätande papperskorg, ett gammalt urverk som roade sig med att peppra Melanie med skruvar och en tom men skrattande tavla som fann det mycket lustigt när Melanie jagades av papperskorgen. Källarköket kändes mer och mer hemtrevligt, ju längre dagen gick.
När porträttet av Sirius mamma vaknade till liv och skrek hemska saker om Sirius började Melanie på allvar förstå hur mycket Sirius ogillade att vara tillbaka på Grimmaldiplan. Det sade hon också när de möttes i trappan. Sirius hade en märkligt blodig säck i näven.
”Men jag förstår inte ... vad hade de emot dig?” Sirius gav ifrån sig en tung suck.
”Jag ska visa dig.” De gick upp för trappan till en dörr med Sirius namn på. Han öppnade den (och till Melanies lättnad lämnade han den märkliga säcken utanför).
Melanie förundrades över hur det stora rummet var vackert, trots spindelväven i den gigantiska ljuskronan och trots det tunna lagret av damm som täckte tavlorna på väggen. I hörnet tronade en stor säng men det som fångade Melanies blick var de stora Gryffindorfanorna som täckte väggarna och kombinationen rött tillsammans med guld gjorde att Melanie kände sig mer hemma än någonsin. Sirius hade satt sig ner på sängen och betraktade henne.
”Förstår du?” sade han. ”Jag var annorlunda än dem – de och deras renblodsmani! Varenda en av dem tillhörde Slytherin och min mor förlät mig aldrig för att jag hamnade i Gryffindor ...” Sirius sänkte blicken men Melanie kunde se hatet och smärtan som fyllde hans ansikte. Hon sjönk ner bredvid honom på sängen.
”Jag fick nog till slut ... när jag var sexton år stack jag och kom aldrig tillbaka. Det var då hon raderade mig ur släktträdet”, avslutade han bittert.
”Vart tog du vägen?” frågade Melanie försiktigt.
”Till James så klart. De var bra personer, Potters. Jag fick bo där tills jag skaffade eget.” Han reste sig. ”Jag gillar inte att vara tillbaka här.” Han tog upp den blodiga säcken utanför dörren igen.
”Vad är det där?” frågade Melanie misstänksamt.
Sirius tittade på henne med ett flin. ”Det är till Vingfåle”, svarade han och öppnade den andra dörren på trappavsatsen. Mycket riktigt, där inne låg den efterlysta hippogriffen som Sirius hade rymt på för drygt ett år sedan. Melanie hade en känsla av att det här huset inte skulle slut förvåna henne.
Nästa morgon vaknade Melanie till ljudet av Sirius mamma.
”Avskum! Kloakdjur!”
I Melanies mening var det alldeles för tidigt, men nu var hon ändå vaken så hon drog på sig sina ljusa jeans och en t-shirt och tog sig ner för trapporna mot köket. De hade fått tyst på porträttet och den enda levande själen hon mötte var Krake.
”Godmorgon”, hälsade Melanie i vänlig ton. Krake svarade med en stel och till synes motvillig bugning innan han skyndade sig därifrån.
”Tonks!” utbrast Melanie chockat när hon klev in i köket. Den illskära hårfärgen gick inte att ta miste på!
”Melanie!” ropade Tonks glädjestrålande och de omfamnade varandra. ”Det var alldeles för lång tid sedan sist – var har du hållit hus? Gud vad stor du har blivit!” Hon slog sig ner vid köksbordet och drog ut en stol åt Melanie. ”Nu, berätta allt som har hänt – hur går det i skolan?” Just när Melanie öppnade munnen klev Remus in i köket.
”Är du kvar?” utbrast han förvånat i riktning mot Tonks.
”Jäklar!” utbrast hon och for upp. ”Förlåt Mels, jag kan inte stanna längre! Vi ses snart igen, jag lovar!” Hon gav Melanie en hård kram innan hon försvann ut i hallen och hann utav bara farten ha omkull två stolar och en tillbringare som stod på bordet. Än en gång vaknade Sirius mamma och började skrika hemskheter. Remus skyndade sig ut och snart lade sig tystnaden återigen över huset, men Melanie stod kvar, alldeles omtumlad.
Det var mycket lång tid sedan hon och Tonks träffades sist och glädjen över att återförenas blandades med insikten om hur mycket hon saknat Tonks. De var som systrar trots att de inte var närmare släkt än att Sirius och Tonks mamma var kusiner.
”God morgon?” sade Sirius ironiskt och tog Melanie tillbaka till verkligheten. Han hade ena ögonbrynet höjt i en vad-har-det-tagit-åt-dig-min och verkade ha suttit där vid köksbordet hela tiden utan att Melanie riktigt lagt märke till honom.
”Jag har saknat henne”, svarade hon och högg in på sin frukost.
Resten av dagen försökte Melanie, Sirius och Remus få huset någorlunda beboeligt, men det var svårt när hela huset verkade göra motstånd. Den kvällen var Melanie utmattad och det var inte förrän nästa kväll som Tonks infriade sitt löfte. Hon kom förbi till middagen i sällskap med Kingsley Shacklebolt från Auroravdelningen och en underlig man vid namn Mundungus Fletcher, som enligt Sirius var en riktig skojare.
Det blev en riktigt trevlig måltid. Den stekta potatisen och korven som de lagat var riktigt gott och sällskapet gick inte att klaga på. Remus och Kingsley kom in på en allvarlig diskussion om Ministeriet och Dyngan berättade stolt för Sirius om sitt senaste kap av stulna föremål.
Tonks vände sig mot Melanie, sprudlande av glädje. Som alltid. ”Minns du när jag skulle lära dig baka äppelpaj?” frågade hon, och verkade ha svårt att hålla sig för skratt.
”Ja!” fnissade Melanie och de brast tillsammans ut i skratt vid minnet. Resultatet av bakningen kunde bäst beskrivas som att det såg ut som att en bomb hade slagit ner i köket.
”Åh, du har blivit så stor, jag kan inte tänka mig att du börjar femte året nu ... vilket elevhem har du hamnat i? Berätta.”
Melanie berättade om sina vänner, om hur de hade träffats på Hogwartsexpressen, alla upptåg hon, Fred och George hittat på, äventyren med Harry, Ron och Hermione, allt plugg och hur hon inte skulle klarat sig utan Dave. Tonks var en utmärkt åhörare.
”Så gammal jag känner mig! Hur lång tid sen var det egentligen vi träffades?” Melanie tänkte efter. Tonks fortsatte mumlande, medan hon räknade på fingrarna: ”Innan aurorutbildningen, det är jag bombsäker på ...”
”... innan jag började på Hogwarts ...?” sade Melanie prövande och Tonks nickade igenkännande. ”Vänta lite – aurorutbildning?”
”Japp”, sa Tonks och log stolt.
”Så du är auror nu, wow – grattis!”
”Har du tänkt bli auror, Melanie? Jag har hört att du är riktigt duktig i försvar mot svartkonster”, sa Kingsley och sneglade åt Remus håll.
”Nä … jo – eller jag har inte riktigt tänkt alls …”
De andra bröt ut i skratt.
”Det skulle inte förvåna mig om det var sant, Mel!” sa Tonks och skrattade sitt kluckande skratt igen. Melanie stämde in.
”Jag håller med Kingsley, Melanie”, sade Remus när alla lugnat sig lite. Hon hade faktiskt inte övervägt det, men tanken att fånga onda trollkarlar var tilltalande. Försvar mot svartkonster var trots allt hennes favoritämne.
”Du kanske blir den som fångar in mig”, sade Sirius och flinade.
”Aldrig”, svarade hon bestämt. Sirius flin övergick till ett leende.
Några kvällar senare hade Fenixorden möte och då Melanie lämnats ensam i huset flydde hon upp till Vingfåles rum. Han var faktiskt ett hyfsat sällskap, för att inte kunna tala. Men han lyssnade och förstod.
Melanie satt på golvet, lutad mot väggen och höll på att berätta om hur det gått när hon, Sirius, Remus och Tonks, tidigare under dagen hade försökt sanera sovrummen, när Krake slank in genom den halvöppna dörren. Han mumlade som vanligt för sig själv, men Melanie hade vant sig vid hans närvaro och hans mumlande. Han var ibland snäll mot Melanie och bjöd henne att skratta med sina annorlunda tankar om allt och ingenting.
”Hej, Krake”, sade Melanie. Krake hoppade till och fick sedan syn på Melanie, då ändrades hans oroliga uttryck till ett älskvärt leende. Eller åtminstone ett försök till ett leende, för det såg mer ut som en grimas.
”Fröken Melanie”, svarade han. ”Vad gör ni här uppe?” Han tittade sig omkring.
”Fenixorden har möte, och jag får inte vara med i Orden, så jag får inte vara med på deras möten.” Han verkade inte lyssna och Melanie började ana oråd. ”Vad är det, Krake?” När han inte frivilligt tänkte berätta ändrade Melanie vant taktik. ”Berätta”, sade hon lite bestämdare.
”Husbonden har släppt in blodsförrädare och deras snorvalpar till ungar!” ropade Krake förtvivlat och kastade sig ner på golvet för att straffa sig själv genom att dunka sitt huvud i golvet. Han var förbjuden av Melanie att förolämpa någon och tvingades nu göra det eftersom Melanie bett honom att berätta vad som var fel. Melanie var dock steget före alfen, hon högg tag i honom och lyfte upp honom i luften.
”Hey, sluta!” sa hon och satte försiktigt ner honom igen. Hans kommentar hade väckt något i Melanies bakhuvud.
”Blodsförrädare … Weasleys!” hon hoppade upp och rusade ner för trapporna. Vid trappavsatsen till hallen krockade hon med två ilsket, rödhåriga figurer på väg uppför trappan. Melanie for fram och slog huvudet i någon annans, tvillingarna slungades bakåt på en hop med människor som ropade till av förvåning och de landade i en rörig hop nedanför mrs Blacks porträtt som vaknade och började skrika förolämpningar så att det osade. Sirius och Remus kom ut genom köksdörren som slagits på vid gavel och såg för ett ögonblick mycket häpna ut över högen av människor på golvet, innan de störtade fram mot porträttet och drog igen det. Tystnaden som följde var öronbedövande för några sekunder innan högen av människor på golvet började jämra sig.
”Aj …”
”Vad hände?”
Melanie fann sig själv ligga raklång ovanpå Fred.
”Hej Melanie, så kul att se dig!” sade Fred halvkvävt och satte sig upp.
”Ja, du gjorde en slående entré”, sa George och drog upp Melanie på fötter som gned bulan hon fått. Hon skrattade till.
”Förlåt”, log hon.
”Vad håller ni på med?” frågade Sirius samtidigt som han hjälpte Ginny upp.
”Ja, det undrar jag också”, sade en röst som Melanie glädjestrålande kände igen som Hermiones. Melanie hoppade fram och slog armarna om henne.
”Hej!”
”Jaha, det förklarar saken”, sa Oliver ironiskt och rufsade Melanie i håret. ”Vi hann knappt komma innanför dörren innan du kastade dig över oss”
”Ni stod ju i vägen”, svarade Melanie retsamt och hälsade på Dave, Ron och Ginny. ”Men vad gör ni här?” frågade hon sen, samtidigt som Hermione frågade:
”Vad gör du här?”
Genom folkmassan försökte Sirius göra sig hörd. ”Melanie!”
”Ja?”
”Ni får gå upp, Fenixorden ska ha möte.” Han lät lite butter men Melanie hann inte fråga vad som var fel innan hon plötsligt var i sitt sovrum tillsammans med Dave, Ron, Hermione, Ginny, Oliver, Fred och George. De sjönk ner på de tre sängarna i rummet. Ron, Fred och George tittade sig intresserat om i det kala rummet. Dave och Oliver pratade lågt och en aning roat med varandra. Ginny och Hermione satt tysta och betraktade de andra och Melanie. Melanie själv var överlycklig över att träffa dem igen och kunde inte se sig mätt på dem.
”Men …” Det var en som fattades.
”Så … vad är det här för ställe?” undrade Ginny.
”Var är Harry?” frågade Melanie samtidigt. Alla de andra vände sina blickar mot dem.
”Vi berättar var Harry är om du berättar var vi är”, svarade Ginny blixtsnabbt. Melanie räckte ut tungan åt henne.
”Okej då. Det här är pappas föräldrars hus.” Ron visslade till.
”Alltså din farmor och farfars hus!” Melanie hade öppnat munnen för att protestera men stängde den igen. Hon hade inte tänkt på det på det viset.
”Jo … så kan man väl också kalla det”, svarade hon motvilligt. Hermione kastade en förebrående blick på Ron. ”Ni vet i hallen, det där porträttet som skrek? Det är min farmor.” De andra såg skeptiska och ytterst förvånade ut.
”Så ni förstår nog varför pappa inte tycker om att vara tillbaka här … han rymde härifrån till Harrys föräldrar när … när han var i vår ålder.” De andra var knäpptysta. Melanie gillade inte den olycksbådande stämningen som blivit i rummet.
”Berätta om Harry nu!” sa hon.
”Nehej! Berätta om Fenixorden!” sa George.
”Men jag vet inte mer än ni …”
”Det avgör vi sen”, sköt Fred retfullt in. Melanie visade med en grimas att hon gav upp och berättade vad hon visste om Fenixorden. Hon berättade att det var ett sällskap skapat av Dumbledore för att bekämpa Voldemort (de ryckte till vid namnet). Hon berättade att Grimmaldiplan var Ordens högkvarter. Hon berättade att Sirius hade bekräftat Daves teorier om vad Voldemort gjorde. Hon berättade att Sirius hade informerat henne om vad Ordern gjorde – försökte stoppa Voldemorts planer, värva nya medlemmar och framförallt få folk att inse att Voldemort verkligen var tillbaka. Det sistnämnda hade Melanie förstått det som att det var Dumbledores jobb och det ledde dem in på relationen mellan Dumbledore och Fudge.
”Fudge är riktigt otrevlig mot pappa”, sa Ginny dystert.
”Är era föräldrar och Percy fortfarande osams?” frågade Melanie. Percy hade blivit befordrad, precis i början av sommarlovet, till Fudges assistent. Fudge ville inte att någon på ministeriet skulle ha kontakt med Dumbledore och han visste att mr Weasley var god vän med Dumbledore, vilket hade lett till ett bråk mellan mr Weasley och Percy. Mr Weasley trodde att Fudge ville att Percy skulle spionera på familjen och Percy hade blivit alldeles utom sig av den anklagelsen. Med tanke på vad Melanie sett av Fudge i slutet av förra terminen när han inte ville tro att Voldemort var tillbaka, var hennes åsikt lika med mr Weasleys.
”Ja”, svarade Fred dämpat.
”Den idioten”, sa Ron.
”Den uppblåsta jubelidioten”, rättade George. Om Melanie tyckte att stämningen hade känts olycksbådande stunden innan var det här flera resor värre.
”Berätta om Harry nu då?” sa hon för att lätta på stämningen.
”Han är hos sin moster och morbror”, svarade Hermione snabbt.
”Varför?” Hermione ryckte lite på axlarna.
”Dumbledore vill det. Han vill inte att Harry ska få veta vad som pågår, heller. Har han fått dig att lova också …?” Melanie var tvungen att tänka efter lite innan hon svarade. Hon var inte lika bra på att avsluta folks meningar som vissa andra.
”Ja, men han berättade inte varför Harry inte ska få veta något. Sa han det till er?”
”Nej …”, sa Dave.
”Jag tror nog Dumbledore har sina orsaker”, sa Hermione försiktigt. ”Han brukar ju ha det”, la hon till urskuldande när de andra tittade på henne. Hon blev skär om kinderna.
”Så vi får inte vara med i Fenixorden?” bröt Oliver tystnaden med.
”Nej. Remus säger att det bara är för vuxna …”
”Men det är vi ju!”, utbrast Fred förtjust. Det var sant, både Fred, George och Oliver var myndiga. Den tanken hade inte slagit Melanie.
”Jag tror inte er mamma skulle bli så glad …” började Hermione men avbröts av tvillingarnas och Olivers blickar.
”Du menar att de inte skulle låta myndiga som fortfarande går i skolan vara med?” frågade Dave Hermione. Melanie blev smått imponerad över hur han lyckades undvika blickarna från sin bror. Oliver förstod det också och klappade till Dave på axeln.
”Bara för att du inte är myndig ska du förstöra det för oss!” Just som Melanie kastade en kudde mot dem för att avbryta dem öppnades dörren och mrs Weasley kom in.
”Mötet är slut, ni kan komma ner nu.” Oliver slutade kivas med Dave och som på signal försvann Oliver, Fred och George med tre ljudliga pang.
”Jag blir galen på de där!” suckade mrs Weasley. När hon fick syn på Melanie sken hon dock upp. ”Melanie, vännen. Hur är det med dig?” Hon gav Melanie en hård kram och föste dem med sig ner för trappan.
”Det är faktiskt riktigt bra med mig. Hur är det med dig, mrs Weasley?”
”Åh, det har varit bättre. Tack för att du frågar, Melanie”, svarade mrs Weasley svävande och jäktade före dem in i köket. Både Ron och Ginny gav Melanie menande blickar. För ett ögonblick trodde Melanie att hon gått fel när hon klev in i köket. Det var fullproppat med folk och det kändes mycket större sen hon sist satte sin fot i rummet. Det var Sirius, Remus, Tonks, mr och mrs Weasley, mr och mrs Marcus, Bill, Kingsley och Mundungus om vartannat i färd med att städa upp efter mötet, inne i livliga diskussioner, och flängande i köket. De som var nyanlända till Grimmaldiplan hälsade entusiastiskt på Melanie och Melanie hälsade minst lika entusiastiskt tillbaka.
Genom att köket utnyttjades till bristningsgränsen kunde alla njuta av mrs Weasleys och mr Marcus gemensamma köksfärdigheter. Efter tre portioner efterrätt konstaterade Melanie att det var bland det bästa hon ätit. Källarköket i Grimmaldiplan tolv hade nog aldrig känts så hemtrevligt.
Just som Melanie skrapade bort det sista av vaniljsåsen från tallriken kunde hon se hur Fred och George utbytte blickar och hur Oliver knyckte på nacken, alla med ett målmedvetet ansiktsuttryck.
”När hade ni tänkt berätta för oss om Fenixorden?” frågade Fred till slut, vänd mot sina föräldrar. Oliver spände ögonen i mr och mrs Marcus. Stämningen förändrades och de glada samtalen dog bort. Alla verkade betrakta mrs Weasley, Fred och George. Förvånat märkte Melanie att mrs Weasley först sneglade på Melanie och sedan kastade en irriterad blick på Sirius, innan hon svarade. Dave och Hermione, bredvid Melanie, verkade också ha märkt det.
”Vi vill vara med och slåss!” sa George.
”Nej, vet ni vad!” utropade mrs Weasley. ”Ni är alldeles för unga!”
”Vi är myndiga”, sa Oliver.
”Varför inte?” fortsatte George.
”Fenixordens medlemmar har gått ut skolan”, brummade mr Marcus och fick ett tacksamt ögonkast från mrs Weasley.
”Det räcker”, sade hon. ”I säng med er nu.”
Melanies sista lilla hopp om att få vara med i Fenixorden krossades av mrs Weasleys benhårda ton. Melanie höll ändå med tvillingarna och Oliver – de var faktiskt myndiga. Fast inte en chans att de skulle få vara med så länge mrs Weasley fick vara med och bestämma. Demonstrativt transfererade sig Oliver, Fred och George från köket. Melanie, som var alldeles dåsig efter middagen, längtade efter sängen när de sa hej då till mr och mrs Marcus, som skulle hem till sig. Väl uppe på rummet började Hermione analysera mrs Weasleys misstänksamma blickar mot Melanie och Sirius under middagen men Melanie orkade inte lyssna. Hon somnade så fort hon la huvudet på kudden.
PANG!
”Aaj!” Tre tunga figurer hade dykt upp ovanpå Melanie.
”Upp och hoppa!” ropade Oliver.
”Solen skiner!” sa Fred.
”Det är en ny dag med nya möjligheter!” sa George.
”Du har fått brev!” ropade Fred.
”Levererat direkt till sängen!” ropade George. De kastade pergamentet på henne och försvann lika fort som de kommit. Melanie satte sig smått förvirrat upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Hermiones och Ginnys sängar var tomma och solens morgonstrålar försökte lysa upp det dystra rummet så gott det gick genom det smutsiga fönstret.
Hon klädde på sig och plockade upp brevet som låg på sängen. Det var ännu ett frustrerat brev från Harry, med krav på information.
”Melanie?” Det var Dave. Melanie konstaterade roat att han lärt sig knacka.
”Mmhm?”
”Har du också fått …?” Han avbröt sig och satte sig på hennes säng. Melanie hade rotat fram fjäderpennan ur kofferten och satt på golvet i färd med att skriva ett svar till Harry. Det var hennes plikt som vän.
”Skriver du ett svar?” frågade Dave misstänksamt. När Melanie nickade kikade han över hennes axel.
”Du vet vad Dumbledore sa …” började han men tycktes veta att det inte var någon idé att fortsätta för han gjorde det inte.
”Blir det här bra?” frågade Melanie efter några minuters tystnad.
Dörren öppnades igen, just som de skickade iväg Hedwig med Melanies svar. Hermione klev in med ett eget brev i handen och med en min hos någon som var på väg att säga något men efter några sekunder blev hennes min chockad.
”Skickade ni – svarade ni?!” ropade hon. Hennes upprörda ton gav Melanie dåligt samvete men hon hade sämre samvete över att Harry hölls utanför hela tiden. Inom henne byggdes trotset upp och hon skulle just berätta för Hermione vad hon tyckte om att hon inte skulle få svara på Harrys brev när Hermione gav sig på Dave.
”Varför stoppade du henne inte?”
”Det var ett bra svar hon skrev, Hermione”, svarade Dave lugnt. Melanie blev lite paff över Hermiones snabba vändning men samlade sig snabbt.
”Jag skrev bara att vi var med Snuffles och att det inte är något som händer – för han menar ju Voldemort – äh kom igen!” la hon till när de ryste till vid namnet. ”Det är faktiskt bara ett namn.”
”Howie!” utbrast hon förvånat. Det var verkligen hennes egen uggla som satt där på den sneda garderoben och tittade förebrående på henne. Melanie skyndade sig ner till köket med tornugglan på armen.
”Pappa! Titta!” ropade hon uppspelt och satte ner Howie på köksbordet. Han började genast dricka ur juiceglaset som Sirius nyss ställt ifrån sig. Till Melanies förvåning såg Sirius inte särskilt förvånad ut över att hon kom ner med en uggla på armen.
”Jag släppte in honom.”
”Va?” sade Melanie dumt och tittade på när Sirius strök Howie över de bruna fjädrarna.
”Det är en fin uggla. Han har väntat på att du ska komma”, sa Sirius.
Efter frukosten bestämde Melanie sig för att ta en närmare titt på huset. I hennes ögon verkade det som att det enorma trapphuset hade oändligt antal dörrar.
”Var försiktig!” ropade Sirius förebrående efter henne när hon lämnade köket och gick till våningen en trappa upp.
Dörren såg ut att inte ha öppnats på flera år och Melanie fick ta i ordentligt för att få upp den. Det verkade vara ett vardagsrum hon till slut snubblade in i, ett avlångt rum med högt i tak. En sekretär vid väggen vibrerade lätt och de långa, olivgröna gardinerna surrade oroväckande men det som fångade Melanies blick var gobelängen som täckte den bortersta väggen. Familjen Black - Toujours Pur stod det med stora guldbokstäver. Melanie skyndade sig nyfiket fram och fann att det var ett släktträd. Till sin förvåning hittade hon inte sin pappas namn någonstans, men ett annat bekant namn dök upp – Lucius Malfoy, Dracos pappa.
”Usch”, utbrast Melanie högt innan hon hann hejda sig. Tanken på att hon var släkt med Malfoy gjorde henne väldigt obehaglig till mods.
Plötsligt lade hon märke till att det surrande ljudet från gardinerna hade ökat. Hon började gå så snabbt hon kunde, utan att springa, mot dörren. Just då fladdrade tyget till och ett gäng små, håriga varelser med vassa klor och spetsiga tänder kom utflygande mot Melanie. De såg inte vänligt sinnade ut. Melanie lade benen på ryggen och smällde igen dörren efter sig.
”Det var nära ögat”, mumlade hon för sig själv. Ett ilsket muttrande vid hennes fötter fick henne att hoppa till och titta ner. Hon hade krockat med en rynkig liten varelse som såg så gammal ut att Melanie undrade om den skulle klara av att resa sig från golvet.
”Förlåt!” utbrast hon och när hon böjde sig ner för att hjälpa till såg hon att det var en husalf. Melanie hade aldrig sett någon vara så gammal och skrynklig, det stack till och med ut vitt hår ur de stora fladdermusöronen. Alfen reste sig dock utan hennes hjälp.
”Det var några håriga, flygande små typer där inne som jagade mig”, ursäktade hon sig osäkert. Alfen stirrade på henne. ”Öh ... vad heter du?” försökte hon i vänlig ton.
”Varulvar, tjuvar och patrask!” fräste alfen, mest för sig själv verkade det som. ”Men nu är det en ny flicka ... Hon talar till Krake. Hon talar vänligt till Krake, men ser ut som en snorvalp gör hon!” Melanie höjde förvånat på ögonbrynen. ”Ja ... Krake kan se att hon är på pricken lik min matmors avskum till son som kommer tillbaka från Azkaban och stökar till ...”
”Hörru du, det är min pappa du pratar om!” sade Melanie strängt.
Krake fäste en vattnig blick på Melanie. ”Krake är mycket förvånad över att husbonden fått barn, när han luktar som en kloak.”
”Krake!”
Alfen skakade på huvudet. ”Krake tjänar familjen Black.” Han vandrade därifrån, fortfarande muttrandes. ”... vad ska min stackars matmor säga ... smutsar ner familjen Blacks namn är vad de gör ...” Melanie var så förbluffad att hon inte visste vad hon skulle säga.
Hon fortsatte istället att undersöka huset. Det visade sig att flygande hårbollar med klor och en till synes sinnessjuk husalf bara var början. I stort sett alla rum var mörka, dystra, ytterst dammiga och dolde någon otäck hemlighet. Hon stötte på mordiska klädnader, en köttätande papperskorg, ett gammalt urverk som roade sig med att peppra Melanie med skruvar och en tom men skrattande tavla som fann det mycket lustigt när Melanie jagades av papperskorgen. Källarköket kändes mer och mer hemtrevligt, ju längre dagen gick.
När porträttet av Sirius mamma vaknade till liv och skrek hemska saker om Sirius började Melanie på allvar förstå hur mycket Sirius ogillade att vara tillbaka på Grimmaldiplan. Det sade hon också när de möttes i trappan. Sirius hade en märkligt blodig säck i näven.
”Men jag förstår inte ... vad hade de emot dig?” Sirius gav ifrån sig en tung suck.
”Jag ska visa dig.” De gick upp för trappan till en dörr med Sirius namn på. Han öppnade den (och till Melanies lättnad lämnade han den märkliga säcken utanför).
Melanie förundrades över hur det stora rummet var vackert, trots spindelväven i den gigantiska ljuskronan och trots det tunna lagret av damm som täckte tavlorna på väggen. I hörnet tronade en stor säng men det som fångade Melanies blick var de stora Gryffindorfanorna som täckte väggarna och kombinationen rött tillsammans med guld gjorde att Melanie kände sig mer hemma än någonsin. Sirius hade satt sig ner på sängen och betraktade henne.
”Förstår du?” sade han. ”Jag var annorlunda än dem – de och deras renblodsmani! Varenda en av dem tillhörde Slytherin och min mor förlät mig aldrig för att jag hamnade i Gryffindor ...” Sirius sänkte blicken men Melanie kunde se hatet och smärtan som fyllde hans ansikte. Hon sjönk ner bredvid honom på sängen.
”Jag fick nog till slut ... när jag var sexton år stack jag och kom aldrig tillbaka. Det var då hon raderade mig ur släktträdet”, avslutade han bittert.
”Vart tog du vägen?” frågade Melanie försiktigt.
”Till James så klart. De var bra personer, Potters. Jag fick bo där tills jag skaffade eget.” Han reste sig. ”Jag gillar inte att vara tillbaka här.” Han tog upp den blodiga säcken utanför dörren igen.
”Vad är det där?” frågade Melanie misstänksamt.
Sirius tittade på henne med ett flin. ”Det är till Vingfåle”, svarade han och öppnade den andra dörren på trappavsatsen. Mycket riktigt, där inne låg den efterlysta hippogriffen som Sirius hade rymt på för drygt ett år sedan. Melanie hade en känsla av att det här huset inte skulle slut förvåna henne.
Nästa morgon vaknade Melanie till ljudet av Sirius mamma.
”Avskum! Kloakdjur!”
I Melanies mening var det alldeles för tidigt, men nu var hon ändå vaken så hon drog på sig sina ljusa jeans och en t-shirt och tog sig ner för trapporna mot köket. De hade fått tyst på porträttet och den enda levande själen hon mötte var Krake.
”Godmorgon”, hälsade Melanie i vänlig ton. Krake svarade med en stel och till synes motvillig bugning innan han skyndade sig därifrån.
”Tonks!” utbrast Melanie chockat när hon klev in i köket. Den illskära hårfärgen gick inte att ta miste på!
”Melanie!” ropade Tonks glädjestrålande och de omfamnade varandra. ”Det var alldeles för lång tid sedan sist – var har du hållit hus? Gud vad stor du har blivit!” Hon slog sig ner vid köksbordet och drog ut en stol åt Melanie. ”Nu, berätta allt som har hänt – hur går det i skolan?” Just när Melanie öppnade munnen klev Remus in i köket.
”Är du kvar?” utbrast han förvånat i riktning mot Tonks.
”Jäklar!” utbrast hon och for upp. ”Förlåt Mels, jag kan inte stanna längre! Vi ses snart igen, jag lovar!” Hon gav Melanie en hård kram innan hon försvann ut i hallen och hann utav bara farten ha omkull två stolar och en tillbringare som stod på bordet. Än en gång vaknade Sirius mamma och började skrika hemskheter. Remus skyndade sig ut och snart lade sig tystnaden återigen över huset, men Melanie stod kvar, alldeles omtumlad.
Det var mycket lång tid sedan hon och Tonks träffades sist och glädjen över att återförenas blandades med insikten om hur mycket hon saknat Tonks. De var som systrar trots att de inte var närmare släkt än att Sirius och Tonks mamma var kusiner.
”God morgon?” sade Sirius ironiskt och tog Melanie tillbaka till verkligheten. Han hade ena ögonbrynet höjt i en vad-har-det-tagit-åt-dig-min och verkade ha suttit där vid köksbordet hela tiden utan att Melanie riktigt lagt märke till honom.
”Jag har saknat henne”, svarade hon och högg in på sin frukost.
Resten av dagen försökte Melanie, Sirius och Remus få huset någorlunda beboeligt, men det var svårt när hela huset verkade göra motstånd. Den kvällen var Melanie utmattad och det var inte förrän nästa kväll som Tonks infriade sitt löfte. Hon kom förbi till middagen i sällskap med Kingsley Shacklebolt från Auroravdelningen och en underlig man vid namn Mundungus Fletcher, som enligt Sirius var en riktig skojare.
Det blev en riktigt trevlig måltid. Den stekta potatisen och korven som de lagat var riktigt gott och sällskapet gick inte att klaga på. Remus och Kingsley kom in på en allvarlig diskussion om Ministeriet och Dyngan berättade stolt för Sirius om sitt senaste kap av stulna föremål.
Tonks vände sig mot Melanie, sprudlande av glädje. Som alltid. ”Minns du när jag skulle lära dig baka äppelpaj?” frågade hon, och verkade ha svårt att hålla sig för skratt.
”Ja!” fnissade Melanie och de brast tillsammans ut i skratt vid minnet. Resultatet av bakningen kunde bäst beskrivas som att det såg ut som att en bomb hade slagit ner i köket.
”Åh, du har blivit så stor, jag kan inte tänka mig att du börjar femte året nu ... vilket elevhem har du hamnat i? Berätta.”
Melanie berättade om sina vänner, om hur de hade träffats på Hogwartsexpressen, alla upptåg hon, Fred och George hittat på, äventyren med Harry, Ron och Hermione, allt plugg och hur hon inte skulle klarat sig utan Dave. Tonks var en utmärkt åhörare.
”Så gammal jag känner mig! Hur lång tid sen var det egentligen vi träffades?” Melanie tänkte efter. Tonks fortsatte mumlande, medan hon räknade på fingrarna: ”Innan aurorutbildningen, det är jag bombsäker på ...”
”... innan jag började på Hogwarts ...?” sade Melanie prövande och Tonks nickade igenkännande. ”Vänta lite – aurorutbildning?”
”Japp”, sa Tonks och log stolt.
”Så du är auror nu, wow – grattis!”
”Har du tänkt bli auror, Melanie? Jag har hört att du är riktigt duktig i försvar mot svartkonster”, sa Kingsley och sneglade åt Remus håll.
”Nä … jo – eller jag har inte riktigt tänkt alls …”
De andra bröt ut i skratt.
”Det skulle inte förvåna mig om det var sant, Mel!” sa Tonks och skrattade sitt kluckande skratt igen. Melanie stämde in.
”Jag håller med Kingsley, Melanie”, sade Remus när alla lugnat sig lite. Hon hade faktiskt inte övervägt det, men tanken att fånga onda trollkarlar var tilltalande. Försvar mot svartkonster var trots allt hennes favoritämne.
”Du kanske blir den som fångar in mig”, sade Sirius och flinade.
”Aldrig”, svarade hon bestämt. Sirius flin övergick till ett leende.
Några kvällar senare hade Fenixorden möte och då Melanie lämnats ensam i huset flydde hon upp till Vingfåles rum. Han var faktiskt ett hyfsat sällskap, för att inte kunna tala. Men han lyssnade och förstod.
Melanie satt på golvet, lutad mot väggen och höll på att berätta om hur det gått när hon, Sirius, Remus och Tonks, tidigare under dagen hade försökt sanera sovrummen, när Krake slank in genom den halvöppna dörren. Han mumlade som vanligt för sig själv, men Melanie hade vant sig vid hans närvaro och hans mumlande. Han var ibland snäll mot Melanie och bjöd henne att skratta med sina annorlunda tankar om allt och ingenting.
”Hej, Krake”, sade Melanie. Krake hoppade till och fick sedan syn på Melanie, då ändrades hans oroliga uttryck till ett älskvärt leende. Eller åtminstone ett försök till ett leende, för det såg mer ut som en grimas.
”Fröken Melanie”, svarade han. ”Vad gör ni här uppe?” Han tittade sig omkring.
”Fenixorden har möte, och jag får inte vara med i Orden, så jag får inte vara med på deras möten.” Han verkade inte lyssna och Melanie började ana oråd. ”Vad är det, Krake?” När han inte frivilligt tänkte berätta ändrade Melanie vant taktik. ”Berätta”, sade hon lite bestämdare.
”Husbonden har släppt in blodsförrädare och deras snorvalpar till ungar!” ropade Krake förtvivlat och kastade sig ner på golvet för att straffa sig själv genom att dunka sitt huvud i golvet. Han var förbjuden av Melanie att förolämpa någon och tvingades nu göra det eftersom Melanie bett honom att berätta vad som var fel. Melanie var dock steget före alfen, hon högg tag i honom och lyfte upp honom i luften.
”Hey, sluta!” sa hon och satte försiktigt ner honom igen. Hans kommentar hade väckt något i Melanies bakhuvud.
”Blodsförrädare … Weasleys!” hon hoppade upp och rusade ner för trapporna. Vid trappavsatsen till hallen krockade hon med två ilsket, rödhåriga figurer på väg uppför trappan. Melanie for fram och slog huvudet i någon annans, tvillingarna slungades bakåt på en hop med människor som ropade till av förvåning och de landade i en rörig hop nedanför mrs Blacks porträtt som vaknade och började skrika förolämpningar så att det osade. Sirius och Remus kom ut genom köksdörren som slagits på vid gavel och såg för ett ögonblick mycket häpna ut över högen av människor på golvet, innan de störtade fram mot porträttet och drog igen det. Tystnaden som följde var öronbedövande för några sekunder innan högen av människor på golvet började jämra sig.
”Aj …”
”Vad hände?”
Melanie fann sig själv ligga raklång ovanpå Fred.
”Hej Melanie, så kul att se dig!” sade Fred halvkvävt och satte sig upp.
”Ja, du gjorde en slående entré”, sa George och drog upp Melanie på fötter som gned bulan hon fått. Hon skrattade till.
”Förlåt”, log hon.
”Vad håller ni på med?” frågade Sirius samtidigt som han hjälpte Ginny upp.
”Ja, det undrar jag också”, sade en röst som Melanie glädjestrålande kände igen som Hermiones. Melanie hoppade fram och slog armarna om henne.
”Hej!”
”Jaha, det förklarar saken”, sa Oliver ironiskt och rufsade Melanie i håret. ”Vi hann knappt komma innanför dörren innan du kastade dig över oss”
”Ni stod ju i vägen”, svarade Melanie retsamt och hälsade på Dave, Ron och Ginny. ”Men vad gör ni här?” frågade hon sen, samtidigt som Hermione frågade:
”Vad gör du här?”
Genom folkmassan försökte Sirius göra sig hörd. ”Melanie!”
”Ja?”
”Ni får gå upp, Fenixorden ska ha möte.” Han lät lite butter men Melanie hann inte fråga vad som var fel innan hon plötsligt var i sitt sovrum tillsammans med Dave, Ron, Hermione, Ginny, Oliver, Fred och George. De sjönk ner på de tre sängarna i rummet. Ron, Fred och George tittade sig intresserat om i det kala rummet. Dave och Oliver pratade lågt och en aning roat med varandra. Ginny och Hermione satt tysta och betraktade de andra och Melanie. Melanie själv var överlycklig över att träffa dem igen och kunde inte se sig mätt på dem.
”Men …” Det var en som fattades.
”Så … vad är det här för ställe?” undrade Ginny.
”Var är Harry?” frågade Melanie samtidigt. Alla de andra vände sina blickar mot dem.
”Vi berättar var Harry är om du berättar var vi är”, svarade Ginny blixtsnabbt. Melanie räckte ut tungan åt henne.
”Okej då. Det här är pappas föräldrars hus.” Ron visslade till.
”Alltså din farmor och farfars hus!” Melanie hade öppnat munnen för att protestera men stängde den igen. Hon hade inte tänkt på det på det viset.
”Jo … så kan man väl också kalla det”, svarade hon motvilligt. Hermione kastade en förebrående blick på Ron. ”Ni vet i hallen, det där porträttet som skrek? Det är min farmor.” De andra såg skeptiska och ytterst förvånade ut.
”Så ni förstår nog varför pappa inte tycker om att vara tillbaka här … han rymde härifrån till Harrys föräldrar när … när han var i vår ålder.” De andra var knäpptysta. Melanie gillade inte den olycksbådande stämningen som blivit i rummet.
”Berätta om Harry nu!” sa hon.
”Nehej! Berätta om Fenixorden!” sa George.
”Men jag vet inte mer än ni …”
”Det avgör vi sen”, sköt Fred retfullt in. Melanie visade med en grimas att hon gav upp och berättade vad hon visste om Fenixorden. Hon berättade att det var ett sällskap skapat av Dumbledore för att bekämpa Voldemort (de ryckte till vid namnet). Hon berättade att Grimmaldiplan var Ordens högkvarter. Hon berättade att Sirius hade bekräftat Daves teorier om vad Voldemort gjorde. Hon berättade att Sirius hade informerat henne om vad Ordern gjorde – försökte stoppa Voldemorts planer, värva nya medlemmar och framförallt få folk att inse att Voldemort verkligen var tillbaka. Det sistnämnda hade Melanie förstått det som att det var Dumbledores jobb och det ledde dem in på relationen mellan Dumbledore och Fudge.
”Fudge är riktigt otrevlig mot pappa”, sa Ginny dystert.
”Är era föräldrar och Percy fortfarande osams?” frågade Melanie. Percy hade blivit befordrad, precis i början av sommarlovet, till Fudges assistent. Fudge ville inte att någon på ministeriet skulle ha kontakt med Dumbledore och han visste att mr Weasley var god vän med Dumbledore, vilket hade lett till ett bråk mellan mr Weasley och Percy. Mr Weasley trodde att Fudge ville att Percy skulle spionera på familjen och Percy hade blivit alldeles utom sig av den anklagelsen. Med tanke på vad Melanie sett av Fudge i slutet av förra terminen när han inte ville tro att Voldemort var tillbaka, var hennes åsikt lika med mr Weasleys.
”Ja”, svarade Fred dämpat.
”Den idioten”, sa Ron.
”Den uppblåsta jubelidioten”, rättade George. Om Melanie tyckte att stämningen hade känts olycksbådande stunden innan var det här flera resor värre.
”Berätta om Harry nu då?” sa hon för att lätta på stämningen.
”Han är hos sin moster och morbror”, svarade Hermione snabbt.
”Varför?” Hermione ryckte lite på axlarna.
”Dumbledore vill det. Han vill inte att Harry ska få veta vad som pågår, heller. Har han fått dig att lova också …?” Melanie var tvungen att tänka efter lite innan hon svarade. Hon var inte lika bra på att avsluta folks meningar som vissa andra.
”Ja, men han berättade inte varför Harry inte ska få veta något. Sa han det till er?”
”Nej …”, sa Dave.
”Jag tror nog Dumbledore har sina orsaker”, sa Hermione försiktigt. ”Han brukar ju ha det”, la hon till urskuldande när de andra tittade på henne. Hon blev skär om kinderna.
”Så vi får inte vara med i Fenixorden?” bröt Oliver tystnaden med.
”Nej. Remus säger att det bara är för vuxna …”
”Men det är vi ju!”, utbrast Fred förtjust. Det var sant, både Fred, George och Oliver var myndiga. Den tanken hade inte slagit Melanie.
”Jag tror inte er mamma skulle bli så glad …” började Hermione men avbröts av tvillingarnas och Olivers blickar.
”Du menar att de inte skulle låta myndiga som fortfarande går i skolan vara med?” frågade Dave Hermione. Melanie blev smått imponerad över hur han lyckades undvika blickarna från sin bror. Oliver förstod det också och klappade till Dave på axeln.
”Bara för att du inte är myndig ska du förstöra det för oss!” Just som Melanie kastade en kudde mot dem för att avbryta dem öppnades dörren och mrs Weasley kom in.
”Mötet är slut, ni kan komma ner nu.” Oliver slutade kivas med Dave och som på signal försvann Oliver, Fred och George med tre ljudliga pang.
”Jag blir galen på de där!” suckade mrs Weasley. När hon fick syn på Melanie sken hon dock upp. ”Melanie, vännen. Hur är det med dig?” Hon gav Melanie en hård kram och föste dem med sig ner för trappan.
”Det är faktiskt riktigt bra med mig. Hur är det med dig, mrs Weasley?”
”Åh, det har varit bättre. Tack för att du frågar, Melanie”, svarade mrs Weasley svävande och jäktade före dem in i köket. Både Ron och Ginny gav Melanie menande blickar. För ett ögonblick trodde Melanie att hon gått fel när hon klev in i köket. Det var fullproppat med folk och det kändes mycket större sen hon sist satte sin fot i rummet. Det var Sirius, Remus, Tonks, mr och mrs Weasley, mr och mrs Marcus, Bill, Kingsley och Mundungus om vartannat i färd med att städa upp efter mötet, inne i livliga diskussioner, och flängande i köket. De som var nyanlända till Grimmaldiplan hälsade entusiastiskt på Melanie och Melanie hälsade minst lika entusiastiskt tillbaka.
Genom att köket utnyttjades till bristningsgränsen kunde alla njuta av mrs Weasleys och mr Marcus gemensamma köksfärdigheter. Efter tre portioner efterrätt konstaterade Melanie att det var bland det bästa hon ätit. Källarköket i Grimmaldiplan tolv hade nog aldrig känts så hemtrevligt.
Just som Melanie skrapade bort det sista av vaniljsåsen från tallriken kunde hon se hur Fred och George utbytte blickar och hur Oliver knyckte på nacken, alla med ett målmedvetet ansiktsuttryck.
”När hade ni tänkt berätta för oss om Fenixorden?” frågade Fred till slut, vänd mot sina föräldrar. Oliver spände ögonen i mr och mrs Marcus. Stämningen förändrades och de glada samtalen dog bort. Alla verkade betrakta mrs Weasley, Fred och George. Förvånat märkte Melanie att mrs Weasley först sneglade på Melanie och sedan kastade en irriterad blick på Sirius, innan hon svarade. Dave och Hermione, bredvid Melanie, verkade också ha märkt det.
”Vi vill vara med och slåss!” sa George.
”Nej, vet ni vad!” utropade mrs Weasley. ”Ni är alldeles för unga!”
”Vi är myndiga”, sa Oliver.
”Varför inte?” fortsatte George.
”Fenixordens medlemmar har gått ut skolan”, brummade mr Marcus och fick ett tacksamt ögonkast från mrs Weasley.
”Det räcker”, sade hon. ”I säng med er nu.”
Melanies sista lilla hopp om att få vara med i Fenixorden krossades av mrs Weasleys benhårda ton. Melanie höll ändå med tvillingarna och Oliver – de var faktiskt myndiga. Fast inte en chans att de skulle få vara med så länge mrs Weasley fick vara med och bestämma. Demonstrativt transfererade sig Oliver, Fred och George från köket. Melanie, som var alldeles dåsig efter middagen, längtade efter sängen när de sa hej då till mr och mrs Marcus, som skulle hem till sig. Väl uppe på rummet började Hermione analysera mrs Weasleys misstänksamma blickar mot Melanie och Sirius under middagen men Melanie orkade inte lyssna. Hon somnade så fort hon la huvudet på kudden.
PANG!
”Aaj!” Tre tunga figurer hade dykt upp ovanpå Melanie.
”Upp och hoppa!” ropade Oliver.
”Solen skiner!” sa Fred.
”Det är en ny dag med nya möjligheter!” sa George.
”Du har fått brev!” ropade Fred.
”Levererat direkt till sängen!” ropade George. De kastade pergamentet på henne och försvann lika fort som de kommit. Melanie satte sig smått förvirrat upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Hermiones och Ginnys sängar var tomma och solens morgonstrålar försökte lysa upp det dystra rummet så gott det gick genom det smutsiga fönstret.
Hon klädde på sig och plockade upp brevet som låg på sängen. Det var ännu ett frustrerat brev från Harry, med krav på information.
”Melanie?” Det var Dave. Melanie konstaterade roat att han lärt sig knacka.
”Mmhm?”
”Har du också fått …?” Han avbröt sig och satte sig på hennes säng. Melanie hade rotat fram fjäderpennan ur kofferten och satt på golvet i färd med att skriva ett svar till Harry. Det var hennes plikt som vän.
”Skriver du ett svar?” frågade Dave misstänksamt. När Melanie nickade kikade han över hennes axel.
”Du vet vad Dumbledore sa …” började han men tycktes veta att det inte var någon idé att fortsätta för han gjorde det inte.
”Blir det här bra?” frågade Melanie efter några minuters tystnad.
Kan inte skriva något viktigt i ett brev.
Vi är med Snuffles och vad vi vet är det inget som händer och vi vet ganska mycket.
Håll ut
Mel
Dörren öppnades igen, just som de skickade iväg Hedwig med Melanies svar. Hermione klev in med ett eget brev i handen och med en min hos någon som var på väg att säga något men efter några sekunder blev hennes min chockad.
”Skickade ni – svarade ni?!” ropade hon. Hennes upprörda ton gav Melanie dåligt samvete men hon hade sämre samvete över att Harry hölls utanför hela tiden. Inom henne byggdes trotset upp och hon skulle just berätta för Hermione vad hon tyckte om att hon inte skulle få svara på Harrys brev när Hermione gav sig på Dave.
”Varför stoppade du henne inte?”
”Det var ett bra svar hon skrev, Hermione”, svarade Dave lugnt. Melanie blev lite paff över Hermiones snabba vändning men samlade sig snabbt.
”Jag skrev bara att vi var med Snuffles och att det inte är något som händer – för han menar ju Voldemort – äh kom igen!” la hon till när de ryste till vid namnet. ”Det är faktiskt bara ett namn.”
Mina tankar om kap 3
« Välkommen hem.
Sirius och Remus presenterar sig! Det är två av mina favoritkaraktärer (jag tycker det är väldigt synd att de inte får mer plats i böckerna) eftersom jag tycker om att skriva både Sirius och Remus så har det här blivit ett av mina favoritkapitel! Det är också det enda kapitlet som i stort sett är detsamma i den nya versionen.
Albus Dumbledore visade sig också vara mycket underhållande att skriva ur Melanies synpunkt. Hon har inte samma relation till honom som Harry har, och i hennes mening är han en aning knasig.
Jag är väldigt nyfiken på vad ni tycker om mina versioner av originalkaraktärerna! Kommentera gärna,
Kram
Spoiler-varning!
Sirius och Remus presenterar sig! Det är två av mina favoritkaraktärer (jag tycker det är väldigt synd att de inte får mer plats i böckerna) eftersom jag tycker om att skriva både Sirius och Remus så har det här blivit ett av mina favoritkapitel! Det är också det enda kapitlet som i stort sett är detsamma i den nya versionen.
Albus Dumbledore visade sig också vara mycket underhållande att skriva ur Melanies synpunkt. Hon har inte samma relation till honom som Harry har, och i hennes mening är han en aning knasig.
Jag är väldigt nyfiken på vad ni tycker om mina versioner av originalkaraktärerna! Kommentera gärna,
Kram
Skrivande i semestertider
Jag är tillbaka!
Skrivboken har följt mig under semestern så nu har jag utkast ända fram till kapitel 9! Det känns jättebra, för nu har jag löst de problemen jag tidigare hade med historien, jippie!
Snart läggs kapitel 4 upp och det följ ganska snabbt upp med ett till kapitel. Problemet jag har haft med de här tidiga kapitlen är namnet för själva kapitlet! Det kanske inte är så viktigt egentligen men jag har jättestora problem med det! Usch, jag får göra något åt det.
Ha det bra allihopa!
Skrivboken har följt mig under semestern så nu har jag utkast ända fram till kapitel 9! Det känns jättebra, för nu har jag löst de problemen jag tidigare hade med historien, jippie!
Snart läggs kapitel 4 upp och det följ ganska snabbt upp med ett till kapitel. Problemet jag har haft med de här tidiga kapitlen är namnet för själva kapitlet! Det kanske inte är så viktigt egentligen men jag har jättestora problem med det! Usch, jag får göra något åt det.
Ha det bra allihopa!
|
Tillbaka till start |